- November 2016
- Januari 2016
- Mars 2014
- Januari 2014
- April 2013
- Mars 2013
- Februari 2013
- December 2012
- Augusti 2012
- Juni 2012
- Maj 2012
- April 2012
- Mars 2012
- Februari 2012
- Januari 2012
- December 2011
- November 2011
- Oktober 2011
- September 2011
- Augusti 2011
- Juli 2011
- Juni 2011
- Maj 2011
- April 2011
- Mars 2011
- Februari 2011
- Januari 2011
- December 2010
- November 2010
- Oktober 2010
- September 2010
- Augusti 2010
- Juni 2010
- April 2010
- Mars 2010
- Februari 2010
- Januari 2010
- December 2009
- November 2009
- Oktober 2009
- September 2009
- Augusti 2009
- Juli 2009
- Juni 2009
- Maj 2009
- April 2009
- Mars 2009
- Februari 2009
Its alright, its ok.
Historien upprepar sig.
Under mina dryga två år i Maldiverna hade jag två pojkvänner. Två vackra individer, två olika själar som jag älskar på olika sätt. En av dem var jag med för 5 månaders tid, och den andra drygt 1 år. Men även om kärleken är stark så övervinns den av annat när dagen att säga farväl kom närmare. Det funkade inte i längden med dem. Kanske ordnar ödet så att jag möter någon av dem igen, och ordnar ödet på det sättet så är det meningen. Tills den dagen litar jag på att ödet ordnar allt annat som är meningen att det ska bli.
När jag berättade för människor där att jag skulle flytta till mellanöstern hette det "wow, du kommer ha så många killar där, om dig, kring dig. Du med dina blåa ögon, blonda hår och självsäkra aura kommer kunna välja och plocka vilken kille du vill ha."
Vad kom det sig att alla pratade om killarna med mig? Orolig för var jag utstrålar? Tänkte så ett tag, tills att jag kom hit, killar och flirt är i fokus 24/7. Jag är övertygad att det har blivit så på grund av alla regler religion och kultur sätt upp.
Så killarna kom, var där redan på flygplatsen i Muscat. På flygplanet från Oman. Pratar, ler, erbjuder hjälp. Det kom redan första kvällen i Qatar. Killarna komma upp, fram, ler, vänder sig om. Visslar, det är alltid bilar som tutar. Killar som visslar, blinkar. Skämtar. hej, hej catwalk. Att vara självsäker, lugn, leka tillbaka och att utstråla denna aura blir till en överlevnadsinstinkt. De arabiska kvinnorna väljer att täcka sig head to toe i deras överlevnadsinstinkt. Men det första sättet får fungera för mig.
Min vän här, som jag kände sedan innan sa till mig att du borde skaffa dig en pojkvän här, ett bra sätt att varva ner, försäkrade hon mig. Skaffa dig en pojkvän med bil och bra jobb som kan skämma bort dig, och köra runt dig. Att det är bra att ha en, att de andra lämnar dig i fred. Lugnt och tryggt att ha en.
Jag sa det till henne, att jag vet inte, tycker arabiska killar är lite väl håriga, många av dem är sliskiga och det skulle dröja innan jag litar på någon. Men om, om jag absolut skulle ha en pojkvän här skulle det vara en egyptier.
Mina erfarenheter om egyptier är att de är vackra, snälla och ödmjuka. De är exotiska, spännande och deras lands historia och kultur är så mångfacetterad. (Givetvis är de otrogna och lever de också efter regeln att det är ok att ha upp till 4 fruar, givetvis ärdiverse sjukdomar väldigt vanligt i deras land). Men ändå, så jag sa till henne att ok, egyptier är lite skillnad, de är inte håriga på samma sätt. Sedan skrattade vi bara.
Drygt två veckor efter att jag kommit hit spenderade jag tid i ett shopping centra själv, inväntade denne samma vän. Vandrade runt på måfå och tittade på kläder. Började i min periferi se någon som rörde sig runt mig och småtittade försiktigt. Tänkte inte mer på det, alltid någon som kikar. Men jag blev nyfiken på denne, så när jag smidigt lämnade affären tittade jag upp och mötte hans blick. Ett "Wow" utstöttes försiktigt från hans sida.
Jag log bara, tänkte när jag gick därifrån att han var ju faktiskt fin, 25-30, snygg kropp, stora ögon, nougat färgad hy. Vände mig för att få en till titt. Han tittade på mig alltid. Fnissade lite när jag såg att han kikade på mig. Jag gick in i nästa affär. Samma kille kom efter en stund in i samma affär. Jag gick vidare till nästa och samma kille gick förbi utanför, för att sedan efter två minuter komma in från andra hållet. Jag släpade med mig honom till en tredje affär.
Vände mig mot honom, tittade in i hans ögon och frågade lugnt och självsäkert, "följer du efter mig?". Han tappade vad han skulle säga, log tafatt och "ja, jo". Han hade tydligen hoppats på att få prata med mig. Jag spelade förvånad och "Jaha, det hade inte varit bättre att säga något då?".
Han frågade om jag var hungrig och jag hade ju faktiskt en timma till att strosa runt. Så istället för att äta själv kunde jag sitta och äta med honom. Gjorde väl ingen större skillnad. Satte oss på en närliggande restaurang.
Han var blyg, försiktig. (Passade inte ihop för mig att han följde efter mig i diverse affärer.) Jag frågade honom vad han jobbade med, "managing director for an architecture and interior design firm".
Wow, så du har egen bil då? "ja, jo" (Jag la märke till vilken lyster hans hud har, ville lägga handen på hans arm och känna).
Så var är du ifrån? "Egypten".
Historien upprepar sig. Vad jag frågar efter serverar ödet mig ganska snart. Frågan är om jag ska ta det eller ej.
Kommentarer
KSena
Du är fantastisk. skratt En självsäker skönhet från Norden och karlarna faller pladask framför dina fötter. X-D Underbara kvinna... krama om
bjorne
Det där är för djupa saker för en amatör som mig men önskar dig all lycka och en fin sommar,kram.
Trackback