- November 2016
- Januari 2016
- Mars 2014
- Januari 2014
- April 2013
- Mars 2013
- Februari 2013
- December 2012
- Augusti 2012
- Juni 2012
- Maj 2012
- April 2012
- Mars 2012
- Februari 2012
- Januari 2012
- December 2011
- November 2011
- Oktober 2011
- September 2011
- Augusti 2011
- Juli 2011
- Juni 2011
- Maj 2011
- April 2011
- Mars 2011
- Februari 2011
- Januari 2011
- December 2010
- November 2010
- Oktober 2010
- September 2010
- Augusti 2010
- Juni 2010
- April 2010
- Mars 2010
- Februari 2010
- Januari 2010
- December 2009
- November 2009
- Oktober 2009
- September 2009
- Augusti 2009
- Juli 2009
- Juni 2009
- Maj 2009
- April 2009
- Mars 2009
- Februari 2009
Det enda du har kvar att påverka
Ätstörningar är en problematik som går utanför min kompetensram. Jag har inte tillräckligt med kött på benen för att uttala mig djupare i ämnet. Men då jag har skrivit om folkhälsoproblemet fetma och övervikt, så är det kanske läge att visa att det finns problematik på andra sidan av stapeln också.
Fetman och övervikten blir ofta en följd av ett stört ätande. Det kan vara hetsätande, överätande som leder till fetma och övervikt, det kan vara en snedvriden diet som leder till fetma. Slutar du att äta går kroppen in i ett sparläge, vilket vill säga att de få kalorierna du får i dig varje dag, sparas som bukfetma, för att användas vid kristider. Detta gör att personer som felaktigt försöker gå ner i vikt hamnar i en ond spiral, där det bara blir värre och värre. Sedan när de försöker få det att gå åt rätt håll igen, och de börjar äta, går de bara upp ännu mer i vikt, då kroppen fortfarande är inställd på sparläge. Svårt läge att ta sig ifrån.
En orsak till att många tar sig in i den där onda spiralen är den att de känner att de i nuläget, (dåläget) påverkar så lite här i världen, och det enda som är kvar att påverka är sin kropp, och då maten. Slutar jag äta och formar om kroppen så har jag lyckats med något. En smal och vacker kropp leder säkerligen till framgång på alla plan. Sedan finns det ju mängder av andra orsaker också. Dålig självkänsla av att alltid, alltid, alltid blivit nertryckt, och att då visa för andra, för omvärlden och för sig själv att man kan blir viktigt.
Okunskap i samband med dagens skönhetsideal leder oss. Varför är pinnsmalt vackert? Vem bestämmde det? Varför ska alla tycka så?
Modet skall vara extremt, något som inte alla kan uppnå, något exklusivt, något som är dyrt, och svårt att ta sig till, då är det mode, fashion.
När Ingrd Bergman hade sin storhetstid, och badade i (rätta mig om jag minns fel) fontana di trevi, i filmen casablanca (?) var det 40-tal.
Ingrid ansågs vara vacker, (och hon var vacker), hennes längd var knappt 160 cm och hon vägde en bra bit över 70 kg. Topmodellerna idag kan vara runt 180 långa och väga 50 kg. Vad har hänt? om det ser ut såhär idag, vart är vi på väg?
Att uppnå dessa ideal sjunker i åldrarna, se bara till barbiedockor och dylikt. Informationen pumpas in i flickorna redan vid väldigt tidig ålder, smala och långa ben är snyggt, annars duger man inte. Samtidigt, på bästa sändringstid i tv kommer reklamen som är fullstoppad med snabbmat, tv-spel, data-spel, godis, läsk, osv med smala vackra modeller i. Dubbelmoral?
Nejdå, det ska ju vara svårt att uppnå det där perfekta supervackra. Det exkluxiva modet. Dyrt och svåråtkomligt, vissa dör ju på kuppen, vissa dör i strävan efter den perfekta kroppen.
Jag har själv varit där, höll på att trilla dit, har vi inte alla?
Jag tränade frenetiskt mycket under några ungdomsår, samband med att jag tränade så drog jag ner mycket på maten, detta varade några månader under våren. ( jag höll ju på med en väldigt viktfixerad idrott). Sambandet med att det var många stora tävlingar som närmade sig, där man tjänade på att gå ner någon viktklass, och att beachsäsongen närmade sig, samband med att killintresset ökade, samband med att jag hade svårt att bli accepterad av jämnåriga i skolan för den jag var.
Alla dessa småbitar påverkade mig ofantligt, men jag trillade aldrig dit på riktigt. Men det är först nu jag inser hur nära jag egentligen var. Jag mådde illa av att känna mättnad, jag trivdes med hungerkänslorna och var ständigt hungrig, tränade minst 9 pass i veckan, och åt bantningspulver.
När reagerar man? Det var bra att folk då gjorde det.
(Samtidigt skulle jag nog aldrig ha lyckas trilla dit på ritkigt, då choklad är en för stor passion, och var även då. )
Se till era anhöriga, ätstörningar och viktfixering är ett problem som alla varit nära eller kommer komma nära, se och reagera. Dock så är det är inte fel att äta nyttigt, träna och sköta sig. Men det gäller ju att det sköts rätt.
Blev kankse lite ostrukturerat inlägg, men hoppas det väckte lite tankar.
Hitta mellanvägen.
