- November 2016
- Januari 2016
- Mars 2014
- Januari 2014
- April 2013
- Mars 2013
- Februari 2013
- December 2012
- Augusti 2012
- Juni 2012
- Maj 2012
- April 2012
- Mars 2012
- Februari 2012
- Januari 2012
- December 2011
- November 2011
- Oktober 2011
- September 2011
- Augusti 2011
- Juli 2011
- Juni 2011
- Maj 2011
- April 2011
- Mars 2011
- Februari 2011
- Januari 2011
- December 2010
- November 2010
- Oktober 2010
- September 2010
- Augusti 2010
- Juni 2010
- April 2010
- Mars 2010
- Februari 2010
- Januari 2010
- December 2009
- November 2009
- Oktober 2009
- September 2009
- Augusti 2009
- Juli 2009
- Juni 2009
- Maj 2009
- April 2009
- Mars 2009
- Februari 2009
spik i foten
min biljett är bekräftad. min biljett, min biljett. jag har biljetten. nu är det svart på vitt.
jag har biljetten nu. den 9:e september 21:15 landar jag på landvetter. på riktigt så händer det nu. kyssa svensk mark igen. glädetjut.
för drygt ett år sedan var glädejtjutet så stort att det aldrig ville sluta. så stor för att det här hände mig. för att jobbet i paradiset kom till mig. för att livet ska levas lyckligt. för att maldiverna kom till mig och för att jag kunde börja leva mitt liv. ett glädjetjut över min lycka, min stolthet, över alla skratt och smilgropar. ett glädjetjut som fortfarande finns inom mig.
men nu har nästa glädejtjut börjat ta form. ett glädjetjut som har börjat spira inom mig och som vill få mig att skratta och skratta och skratta. jag älskar att leva mitt liv. och jag lever det liv jag älskar. I love being here.
men jag ska få se sverige igen, jag ska få se alla mina vackra, kramas, pussas, dansa. jag ska få ta i sverige, äta sverige, klappa sverige, se städer, shoppincentran. komma tillbaka till världen. känna hur jag lever utanför den lilla bubbla min sheratonby är. så jag är glaaaaaad!!!!!!!!!!!!!
annars då. ny upplevelse igår. smärtsam sådan. jag fick en spik i foten. hade händerna fulla, och stranden var väldigt ojämn och full av dret. så helt plötsligt satt den där. ett par centimeter in. jag satte mig och reptilhjärnan hanterade situationen bra. såret tvättades och omplåstrade ganska snart. smärtan kom när adrenalinet hade lagt sig några timmar senare och jag skulle försöka sova. men idag har jag fått lite smärtstillande och en kräm, (och några kramar) som ska hjälpa. ska förmodligen ta en spruta imorron också. det ska ornda sig. allt ordnar sig alltid.
hur skulle livet ha varit om allt alltid gick ens väg. smärta måste upplevas ibland. fysisk såsom psykisk.
vad kan jag mer berätta. jag har varit lite svag rent känslomässigt det senaste tror jag och strulat in mig lite för mycket i några killar. när jag kom hit fick jag höra att alla killar kommer att flirta med dig. jag var lite skeptiskt till detta. alla killar? men det var mer rätt än jag hade trott. I början var det de sliskiga lekmakarna. De är lättast att stå emot. sedan dess har det fortsatt, olika genres har gåtts igenom. och nu har det kommit till min genre. söta, blyga, tysta, sexiga och vältränade sötnosar. svårt att stå emot då. jag är nog lite vek just nu.
men när jag kommer hem igen ska det nog ordna sig, får plocka upp mig själv och så blir det tillbaka till att bli ouppnåeliga shakira igen. hehe
ska bli skönt att komma hem och inte vara eftertraktad med blickar klistrade på en hela tiden. det har blivit lite av en vana härnere. alltid uppmärksamhet och smygande blickar. för att jag är vit. för att jag är europee, för att jag är självsäker och färgstark, för att jag har lockigt sommarblont hår och djupt blå ögon. för att jag har midja, höfter och byst. för att jag är tjej . (25 tjejer och 350 killar). men ska bli skönt att bli en i mängden ett tag igen kanske.
well. I´ve got my ticket..yeeeay!
hips out - shakira
Om kärlek
Bloggtorkan som oundvikligen har inletts av mig har resulterat i att alla mina tankar stannar inne. De går runt och runt, stagnerar och kommer inte ut. Jag blir tokig på mig själv. Jag tänker 90% av dagen på samma människa. Han är inom mig hela tiden. Jag kan känna hans närvaro, jag känner hans energier även om vi är flera 100 meter ifrån varandra.
Det är något så sagolikt vackert att uppleva den här kärleken. Människor förs samman för olika orsaker, men varför hamnade jag tillsammans med honom nu? Med en av mina själsfränder jag inte kan få. Jag analyserar situationen med Chantel ibland. Jag nämnde lite kort att jag ser nog inte att jag kommer gifta mig nu. För på det sättet som jag älskar honom, kommer jag älska någon på samma sätt igen?. Hon sa det, att det klart du kommer, det är ju nu, nu när du är uppe i det hela, det är nu du känner såhär. Det låter ju väldigt vettigt. Men jag vet inte, helt plötsligt så känns det som mina kriterier har höjts nämnvärt.
Han har blivit en av mina bästa vänner. Han har krypit in under skinnet på mig. Han har gråtit ut hos mig, han är över 35 och han gråter på min axel och jag har tröstat honom. Han får mig att skratta när han känner att jag är i behov av ett leende. Han ger mig så mycket bara av att se mig i ögonen. Även om ögonen möts i en stor matsal. Jag har lyft upp honom så många gånger, han har stöttat mig de få gånger jag varit på väg att ramla.
Han är en av mina bästa vänner, efter att ha känt varandra i 7 månader. Dessa månader då vi växt samman har också varit fyllda av fjärilsvingar och fnitter. Av magiskt sprakande kemiska stunder. Stunder där ord uteblev för att det sprakade för mycket av fjärilsvingar. Det har varit stunder av het, sexig, svettigt dansande nätter, träningssessioner och framträdanden.
Det har varit allt och ingenting. För det har inte varit mer än kramar.
Men hur ska jag någonsin hitta någon som kommer upp i den här kalibern, i den här kärleken, i den här samhörigheten. I den här vänskapen utan att de hela hinner förstöras av för ivriga kyssar och sensualitet? Hur ska jag hitta någon som kryper under skinnet på mig, någon som skrattar med mig, någon som gråter med mig. någon som dansar salsa med mig. Någon som delar glädje och sorg med mig. Någon som kryper omedvetet in i mina drömmar. Någon som fjärilsvingarna aldirg vill sluta flaxa för. Hur ska jag hitta någon där allt faller samman igen?
Om, om, om jag nu skulle kyssa honom här, nu efter att ha den här kärleken och den här vänskapen växt sig så djup, så skulle kyssen vara the one. The one special kiss we are all waiting for. Men jag får vänta på min one special kiss.
För det är inte meningen att jag ska splittra upp en familj som precis kommit tillbaka tillsammans. Det är inte meningen att jag ska trassla sönder något som de precis börjat bygga upp igen. Jag kommer berätta mer svart på vitt vad som hänt i min andra blogg. Men allt i samvetets värld säger att det är fel.
Men vi pratade om bröllop. Chantel vet hur hon vill ha sitt bröllop. Jag hade en liten dröm sedan jag var liten jag med. Mängder med blommor, champangefärgad klänning med långt släp, frieriet i en luftballong i paris. ja, ni har väl hört mig babbla om det här. Men helt plötsligt ser jag ingen dröm för mig längre. (Helt plötsligt ser jag inget behov av Paris, champangfärgad dyr klänning.)
Jag är lugnt sagt kär i honom. Det är också lugnt att säga att han är så fel för mig. Så fel för mig på ett stort och medvetet sätt. Men han har lärt mig hur det känns att veta när det är rätt, för varje liten mikrocell i min kropp känner att det är rätt.
Jag försöker vara säker på att det finns fler själsfränder för mig. Var, när och hur jag möter dem är redan uttänkt och det händer när det är meningen att det ska hända. Men just nu är jag upp över öronen förälskad. Jag tänker på honom hela tiden, jag saknar honom efter att jag inte sett honom på fem minuter. Han vandrar oftare och oftare in i mina drömmar. Jag känner hans energier, han känner mina. Hans kropp talar samma språk som min. Hans själ talar samma språk som min. Vi hör ihop. Det är vackert. En erfarenhet rikare.
jag är inte bitter, jag är kär.
Det är något så sagolikt vackert att uppleva den här kärleken. Människor förs samman för olika orsaker, men varför hamnade jag tillsammans med honom nu? Med en av mina själsfränder jag inte kan få. Jag analyserar situationen med Chantel ibland. Jag nämnde lite kort att jag ser nog inte att jag kommer gifta mig nu. För på det sättet som jag älskar honom, kommer jag älska någon på samma sätt igen?. Hon sa det, att det klart du kommer, det är ju nu, nu när du är uppe i det hela, det är nu du känner såhär. Det låter ju väldigt vettigt. Men jag vet inte, helt plötsligt så känns det som mina kriterier har höjts nämnvärt.
Han har blivit en av mina bästa vänner. Han har krypit in under skinnet på mig. Han har gråtit ut hos mig, han är över 35 och han gråter på min axel och jag har tröstat honom. Han får mig att skratta när han känner att jag är i behov av ett leende. Han ger mig så mycket bara av att se mig i ögonen. Även om ögonen möts i en stor matsal. Jag har lyft upp honom så många gånger, han har stöttat mig de få gånger jag varit på väg att ramla.
Han är en av mina bästa vänner, efter att ha känt varandra i 7 månader. Dessa månader då vi växt samman har också varit fyllda av fjärilsvingar och fnitter. Av magiskt sprakande kemiska stunder. Stunder där ord uteblev för att det sprakade för mycket av fjärilsvingar. Det har varit stunder av het, sexig, svettigt dansande nätter, träningssessioner och framträdanden.
Det har varit allt och ingenting. För det har inte varit mer än kramar.
Men hur ska jag någonsin hitta någon som kommer upp i den här kalibern, i den här kärleken, i den här samhörigheten. I den här vänskapen utan att de hela hinner förstöras av för ivriga kyssar och sensualitet? Hur ska jag hitta någon som kryper under skinnet på mig, någon som skrattar med mig, någon som gråter med mig. någon som dansar salsa med mig. Någon som delar glädje och sorg med mig. Någon som kryper omedvetet in i mina drömmar. Någon som fjärilsvingarna aldirg vill sluta flaxa för. Hur ska jag hitta någon där allt faller samman igen?
Om, om, om jag nu skulle kyssa honom här, nu efter att ha den här kärleken och den här vänskapen växt sig så djup, så skulle kyssen vara the one. The one special kiss we are all waiting for. Men jag får vänta på min one special kiss.
För det är inte meningen att jag ska splittra upp en familj som precis kommit tillbaka tillsammans. Det är inte meningen att jag ska trassla sönder något som de precis börjat bygga upp igen. Jag kommer berätta mer svart på vitt vad som hänt i min andra blogg. Men allt i samvetets värld säger att det är fel.
Men vi pratade om bröllop. Chantel vet hur hon vill ha sitt bröllop. Jag hade en liten dröm sedan jag var liten jag med. Mängder med blommor, champangefärgad klänning med långt släp, frieriet i en luftballong i paris. ja, ni har väl hört mig babbla om det här. Men helt plötsligt ser jag ingen dröm för mig längre. (Helt plötsligt ser jag inget behov av Paris, champangfärgad dyr klänning.)
Jag är lugnt sagt kär i honom. Det är också lugnt att säga att han är så fel för mig. Så fel för mig på ett stort och medvetet sätt. Men han har lärt mig hur det känns att veta när det är rätt, för varje liten mikrocell i min kropp känner att det är rätt.
Jag försöker vara säker på att det finns fler själsfränder för mig. Var, när och hur jag möter dem är redan uttänkt och det händer när det är meningen att det ska hända. Men just nu är jag upp över öronen förälskad. Jag tänker på honom hela tiden, jag saknar honom efter att jag inte sett honom på fem minuter. Han vandrar oftare och oftare in i mina drömmar. Jag känner hans energier, han känner mina. Hans kropp talar samma språk som min. Hans själ talar samma språk som min. Vi hör ihop. Det är vackert. En erfarenhet rikare.
jag är inte bitter, jag är kär.
Gömmer mig
En kort iaktagelse. jag gömmer mig själv. Kryper in i mitt skal och min utsida byter form. Jag ändrar attityd och jag vet inte om jag ska gråta eller skratta. Han har åkt nu. Två dagar sedan och om vartannat så rinner tårar av saknad på insidan av kinderna. Utsidan skrattar och ler lite kaxigt. Att vara kaxig är väl inte riktigt jag. Det är lätt att spela killar som spelar med en. Istället för att falla handlöst och låta sig bli spelad så har vackra människan Mariell haft en liten lätt tendens till att leka med killarna istället. För det är ju ändå ganska lätt att läsa en kille. Eller?
Människor i största allmänhet är ganska lätt att se om du tänker efter. Om människan är god i sina instinkter mot dig eller inte. Om människan är villig att öppna sin själ för dig. Om människan stänger in sin själ för att människan är rädd att bli sårad. Om människan låssas vara trevlig mot dig för att få något. Om människan är oärlig, eller om människan kort och gott inte vill ha med dig att göra alls.
Men tillbaka till pojkarna då. Ett tag så levde jag efter tankegången att hellre dumpa än bli dumpad. Eller jag levde efter de orden tills att jag faktiskt blev dumpad. Då jag insåg hur ont det gjorde. Att bli sågad på det sättet. Efter att ha öppnat sin själ och att sedan bli rejected. Efter det insåg jag väl att jag vill inte orsaka att någon jag delat något med ska behöva genomgå det här, så därför är det bättre om jag blir dumpad. Men sedan ibland så inträffar det i närheten, med vänner. Med systrar i sheraton familjen. När dina systrar blir sårade och gråter. Du kommer hon tillbaka, hon den där småkaxiga, den vackra människan Mariell som gömmer sig för att skydda den mjuka insidan. Det hårda skalet och kaxigheten. Good evening Mariell - Good bye Amsood. Where is ... ? She is inside. -tyst ett tag- Where is ... ? She is inside. -stänger dörren- knackar igen- Can i come in?.
Så jag gömmer mig, jag gömmer min mjukhet, min vackra sköra själ. Jag blir tuff, sexig, självsäker och kaxig. Den där attityden som faktiskt går hem hos turistplayers. Det är roligt att vara en av deras 30 flickvänner under en sommar. Just den veckan när han ägnar dig lite extra tid så får ju du en massor. Han gör att andra sliskiga typer håller sig borta, han ger dig drinkar, han hjälper dig komma in på bra discotek, han vet var man ska gå, turistälskare borde ju va bra i sängen med, (använd kondom bara). Så vad borde gå fel liksom. Bara du läser själen först. Spela, peta in jokrarna i leken, och håll i trådarna.
Jag har en kontakt i den här världen som ofta annars är en sån där player. Jag vände det till min fördel, och han ger mig souvenirer var och varannan vecka. Han hjälper mig så fort det är något jag ska ha, han vet var allt finns. Han gör extra presenter till mig, han målar och ritar på kläder, tallrikar och diverse andra presenter. Jag har gjort klart för honom varje dag från början att han aldrig kommer bli min pojkvän, att det inte kommer bli så. Han har varit lessen och gråtit bokstavligen för att han har ju verkligen ramlat ner där för den där kaxiga, själsäkra och sexiga. Och hon spelar så bra. Hon får presenter efter presenter fortfaranade. (skall kanske tilläggas att jag inte gjort så mycket mer än gett honom en vänskaplig kram någon gång). Han håller de där oärliga sliskliga typerna borta från mig, han är en graits guide och språklärare.
Men nu har han accepterat att det inte blir något mer. Jag spelade honom. Han tar mig på lunch, middag, frukost när jag är i Male. När han ändå vart för kärvänlig mot mig, för mycket stalker för någon vecka sedan så slutade jag helt sonika prata med honom totalt. Jag svarade inte på sms, jag svarade inte i telefon. Jag rörde mig inte ens i hans kvarter när jag var i Male. Jag fick honom att förstå att jag verkligen inte var beroende av honom och att jag kunde avsluta kontakten med honom, att det var jag som höll i trådarna. Han accepterade det och sedan när jag faktiskt var tvungen att svälja min stolthet när några på hotellet bad mig köpa fisk på fiskmarknaden (!) och jag ringde honom för att han skulle hjälpa mig med fisken så var det inga problem. Även om mitt beteende mot honom varit helt oacceptabelt, så hjälpte han mig fortfarande. I mean, I know how to play this game, I have done it before. Jag gömmer min insida, min mjuka vackra själ.
Min mjuka insida saknar sin själsfrände. Mina ögon saknar hans ögon. Min hud ska vi inte ens prata om. Men jag är lycklig samtidigt för jag vet att han är lycklig. Jag vet att han är glad, att han träffar sina familj, att han är ledig många dagar, att han får skratta, äta god mat, krama sina barn. Mitt hjärta ler med honom. Och det här än passion som inte ens inletts ännu. Men mitt inre jag vet inte riktigt vad hon ska ta sig till. Så jag gömmer, sätter på paus. Vackra människan Mariell kryper in i självsäkra, kaxiga Mariell.
Ett hjärta går ju alltid laga igen. Men jag vet inte riktigt hur. Ska vi tro på självläkningsmetoden och ett hårt skal innan jag ska öppna igen? Jag gömmer mig och nu är jag bäst i världen igen. Jag kan allt, jag vet allt jag behöver veta och det jag inte vet tar jag reda på. Jag skrattar, dansar och ler. Jag är kaxig och jag äger Maldives.
Människor i största allmänhet är ganska lätt att se om du tänker efter. Om människan är god i sina instinkter mot dig eller inte. Om människan är villig att öppna sin själ för dig. Om människan stänger in sin själ för att människan är rädd att bli sårad. Om människan låssas vara trevlig mot dig för att få något. Om människan är oärlig, eller om människan kort och gott inte vill ha med dig att göra alls.
Men tillbaka till pojkarna då. Ett tag så levde jag efter tankegången att hellre dumpa än bli dumpad. Eller jag levde efter de orden tills att jag faktiskt blev dumpad. Då jag insåg hur ont det gjorde. Att bli sågad på det sättet. Efter att ha öppnat sin själ och att sedan bli rejected. Efter det insåg jag väl att jag vill inte orsaka att någon jag delat något med ska behöva genomgå det här, så därför är det bättre om jag blir dumpad. Men sedan ibland så inträffar det i närheten, med vänner. Med systrar i sheraton familjen. När dina systrar blir sårade och gråter. Du kommer hon tillbaka, hon den där småkaxiga, den vackra människan Mariell som gömmer sig för att skydda den mjuka insidan. Det hårda skalet och kaxigheten. Good evening Mariell - Good bye Amsood. Where is ... ? She is inside. -tyst ett tag- Where is ... ? She is inside. -stänger dörren- knackar igen- Can i come in?.
Så jag gömmer mig, jag gömmer min mjukhet, min vackra sköra själ. Jag blir tuff, sexig, självsäker och kaxig. Den där attityden som faktiskt går hem hos turistplayers. Det är roligt att vara en av deras 30 flickvänner under en sommar. Just den veckan när han ägnar dig lite extra tid så får ju du en massor. Han gör att andra sliskiga typer håller sig borta, han ger dig drinkar, han hjälper dig komma in på bra discotek, han vet var man ska gå, turistälskare borde ju va bra i sängen med, (använd kondom bara). Så vad borde gå fel liksom. Bara du läser själen först. Spela, peta in jokrarna i leken, och håll i trådarna.
Jag har en kontakt i den här världen som ofta annars är en sån där player. Jag vände det till min fördel, och han ger mig souvenirer var och varannan vecka. Han hjälper mig så fort det är något jag ska ha, han vet var allt finns. Han gör extra presenter till mig, han målar och ritar på kläder, tallrikar och diverse andra presenter. Jag har gjort klart för honom varje dag från början att han aldrig kommer bli min pojkvän, att det inte kommer bli så. Han har varit lessen och gråtit bokstavligen för att han har ju verkligen ramlat ner där för den där kaxiga, själsäkra och sexiga. Och hon spelar så bra. Hon får presenter efter presenter fortfaranade. (skall kanske tilläggas att jag inte gjort så mycket mer än gett honom en vänskaplig kram någon gång). Han håller de där oärliga sliskliga typerna borta från mig, han är en graits guide och språklärare.
Men nu har han accepterat att det inte blir något mer. Jag spelade honom. Han tar mig på lunch, middag, frukost när jag är i Male. När han ändå vart för kärvänlig mot mig, för mycket stalker för någon vecka sedan så slutade jag helt sonika prata med honom totalt. Jag svarade inte på sms, jag svarade inte i telefon. Jag rörde mig inte ens i hans kvarter när jag var i Male. Jag fick honom att förstå att jag verkligen inte var beroende av honom och att jag kunde avsluta kontakten med honom, att det var jag som höll i trådarna. Han accepterade det och sedan när jag faktiskt var tvungen att svälja min stolthet när några på hotellet bad mig köpa fisk på fiskmarknaden (!) och jag ringde honom för att han skulle hjälpa mig med fisken så var det inga problem. Även om mitt beteende mot honom varit helt oacceptabelt, så hjälpte han mig fortfarande. I mean, I know how to play this game, I have done it before. Jag gömmer min insida, min mjuka vackra själ.
Min mjuka insida saknar sin själsfrände. Mina ögon saknar hans ögon. Min hud ska vi inte ens prata om. Men jag är lycklig samtidigt för jag vet att han är lycklig. Jag vet att han är glad, att han träffar sina familj, att han är ledig många dagar, att han får skratta, äta god mat, krama sina barn. Mitt hjärta ler med honom. Och det här än passion som inte ens inletts ännu. Men mitt inre jag vet inte riktigt vad hon ska ta sig till. Så jag gömmer, sätter på paus. Vackra människan Mariell kryper in i självsäkra, kaxiga Mariell.
Ett hjärta går ju alltid laga igen. Men jag vet inte riktigt hur. Ska vi tro på självläkningsmetoden och ett hårt skal innan jag ska öppna igen? Jag gömmer mig och nu är jag bäst i världen igen. Jag kan allt, jag vet allt jag behöver veta och det jag inte vet tar jag reda på. Jag skrattar, dansar och ler. Jag är kaxig och jag äger Maldives.
a world where every neighbour is a friend
Here we are, me and you, feeling lost and feeling blue. It's the end of the party and the morning seems so grey, so unlike yesterday. Now's the time for us to say...
Happy new year
Nu har aven nyar passerat. Nyar i paradiset. Lugn och fin kvall. Vi jobbade som vanligt, vad ar roda dagar har? Alla dagar ar dagar att tjana pengar pa.
Men vi smafirade lite. Mariell ordnade som vanligt. Det blev plockmat, lite oliver, lite kex, ostar, snittar, en nudelsallad, olika dippsaser, lite farsk tropisk frukt, lite choklad och en flaska rott. Jag och mina tjejer dukade ute pa verandan och myste med musik och god mat. Vid tolvslaget plockade vi fram tutor och pipor och sprang genom staffbyn ner till stranden, sjong, kramades och vasnades. Sedan badade nagra av oss. Vi slangde av oss kladerna och invigde havet for det har artiondet. Firar man nyar pa Maldiverna sa ska man val ta tillfallet i akt och bada nar man ar har. Vi motte andra manniskor kramades och onskade varandra gott nytt. Darefter blev det hem till rummet, snabbstada och sova. Idag ar det duty som galler igen.
Jag hade aldrig nagonsin i min vildaste fantasi kunnat forestalla mig nagonsin under mitt liv att jag skulle bo och jobba pa Maldiverna. Jag ar otroligt lycklig att jag ar har och att det har hander. Det ar lite svart att ta in fortfarande, men det ar sa haftigt. Det ar nar nagot sant har hander i ens liv som ens perspektiv verkligen vidgas.
Visst att jag har sagt tidigare att alla drommar kan bli sanna, ingenting i varlden ar omojligt, det finns inga hinder, bara utmaningar. Jag har sagt, jag har varit/jag ar sadar djupt filosofisk. Jag tror pa odet, jag ar en positiv manniska. Men det ar forst nu nar det verkligen hander, nu nar man far det svart pa vitt. Det ar nu jag verkligen inser att varlden kan vara sahar vacker. Det finns verkligen inga hinder i varlden. Du kan gora precis allt du vill, vill du bara tillrackligt mycket sa kommer vagledningen till vad som ar ratt automatiskt. Vaga folja dina intuitioner, din magkansla, lita pa att det ar ratt. Ditt undermedvetna hjalper dig att bli lycklig bara du vagar tro pa att det ar pa riktigt.
Jag har ingen aning om var jag befinner mig nasta nyar, men det kanns inte skrammande pa nagot vis. Det ar bara roligt och underbart. Jag alskar den har resan, det har aventyret. Det ar magiskt. Jag onskar for alla mina medmanniskor runtom i varlden att ni kan fa uppleva den har sanna stoltheten over er sjalva, att ni en dag kan lugnt och tryggt saga att jag alskar mig sjalv och mitt liv, och att ni verkligen vet innerst inne att vartenda ord ar sant. Det ar en lycka som slar all fylla i varlden.
It's the end of a decade in another ten years time. Who can say what we'll find, what lies waiting down the line in the end of 2019? ....
Happy new year. Happy new year.
May we all have our hopes, our will to try, if we don't we might as well lay down and die.
(ursakta min avsaknad av de svenska bokstaverna, men jag har stott pa lite dataproblem i min kara lapp, men det ska ordnas inom de narmsta dagarna.)
Mariell om julen - julafton 09
Om julen. Ja, vad säger man. Jag kan säga att det är först nu när jag helt plötsligt knappt firar jul som jag inser hur mycket jag älskar julen. Men det är lite fel, för det är inte så. Jag har läääääänge vetat hur mycket jag älskar julen.
Jag är en lugn person, med takt och ton, måttfull och balanserad. Jag är tyst och still och det ska mycket till innan jag blir exalterad. Men jag har en last som håller mig fast i ett järngrepp varje vinter. När året är slut, snön ligger djup och slädarnas medar slinter. Jag vill ha mer jul. Ge mig mer jul, jag vill ha mer jul, och ge mig mer jul.
Det kunde inte bli mer jag. Jag älskar kärleken som finns överallt under julen. Jag har försökt få mina vackra vänner här nere att förstå storheten i mina jular. Hur det börjar planeras redan 6 veckor innan jul. Hur vi egentligen firar en hel månad. Hela hemmen dekoreras, och det äts och äts och äts i mängder. Utbudet av julmusik, julfilmer, juldekorationer och julklappar tar aldrig slut.
Men det är ändå kärleken och glädjen i att fira något tillsammans. En stor nationell (internationell, global) högtid som firas av så många. Det är den glädjen, gemenskapen och kärleken som gör julen till något så vackert. Traditioner och mys. Hur det helt plötsligt är okej att vara med familjen flera dagar i rad, (även för de mest coola tonåringarna som bara vill hänga på stan med kompisarna). Julen är allt om familjen, släktingar, vänner, kramas, kärlek, god mat, gåvor, fina kläder, vacker musik, hyllningar. Minnen, dela med sig. Om att skratta och om att förundras över hur vackert och bra jag har det ändå. Julen är så mycket mer än en kristen högtid.
När jag var liten så räknade jag ner dagarna sedan mitten av oktober. När jag blev såpass gammal att jag började köpa julklappar själv så la jag ner stor möda på dem, jag rimmade på dem, jag tänkte länge för att hitta bra klappar som skulle uppskattas mycket. Jag insåg ganska snart större glädje i att ge julklappar än att få. Jag älskar julgranen. Jag brukade försöka komma upp tidigt på julaftons morron för att sitta och titta och titta och titta på julgranen. Länge förundras över hur vackert allt ljus, allt glitter och alla färger föll sig. Jag har länge länge länge insett hur mycket julen betyder för mig, hur mycket jag älskar glädjen och kärleken, värmen och kramarna som är där.
En show glöms bort om den bara visar upp effekter som man knappast anar. Så ge mig 30 grader kallt, tomtar överallt och en skog av gröna granar. Jag vill ha snötyngda hus, tusentals ljus, kulörta kulor i drivor, bjällerklang som ackompanjemang och alla julens skivor. Jag vill ha mer jul, ge mig mer jul. Jag vill ha mer jul så ge mig mer jul.
Julen är traditioner, och vi människor gillar det vi känner igen, vi gillar upprepningar, för då vet vi vad som händer. Vi gillar att be in control. Då känner vi att vi hör ihop, vi belong. På julen hör vi ihop med alla våra älskade kanske mer än någon annan tid under året. Jag hör ihop med mina älskade även om avståndet mellan oss är bra långt nu. Mina tankar finns med er hela dagen. Jag älskar er.
Det här är min första jul där jag inte är hemma, min första jul då jag inte följer traditionerna. Jag har nog däremot aldrig varit så solbränd på någon jul tidigare. Det här är en lärorik jul och en ny erfarenhet. Det här är en del för mig att växa och att lära känna mig själv. Hey new experience.
Ikväll blir det lite fest, med kalle anka, med after eight, med lite drinkar och med julmusik. Det blir merry christmas, och det blir kramar. Det blir med min söta sheraton familj, men mina systrar här, i den här delen av världen. Jag har min vackra svenska Milja vid min sida, att le åt kalle anka med. Sedan har vi ögongodis födelsedag idag. Vi ska gå och sjunga carols för vår resort maneger med familj. Det blir en ganska bra julafton ändå.
Men nog önskar jag mig till spännefalla och backen, till julmat och till famij, till minusgrader och 30 cm snö. (första riktigt vita julen på 10 år, bara för att jag har lämnat landet).
God jul från solen och från Maldiverna.
Jag är en lugn person, med takt och ton, måttfull och balanserad. Jag är tyst och still och det ska mycket till innan jag blir exalterad. Men jag har en last som håller mig fast i ett järngrepp varje vinter. När året är slut, snön ligger djup och slädarnas medar slinter. Jag vill ha mer jul. Ge mig mer jul, jag vill ha mer jul, och ge mig mer jul.
Det kunde inte bli mer jag. Jag älskar kärleken som finns överallt under julen. Jag har försökt få mina vackra vänner här nere att förstå storheten i mina jular. Hur det börjar planeras redan 6 veckor innan jul. Hur vi egentligen firar en hel månad. Hela hemmen dekoreras, och det äts och äts och äts i mängder. Utbudet av julmusik, julfilmer, juldekorationer och julklappar tar aldrig slut.
Men det är ändå kärleken och glädjen i att fira något tillsammans. En stor nationell (internationell, global) högtid som firas av så många. Det är den glädjen, gemenskapen och kärleken som gör julen till något så vackert. Traditioner och mys. Hur det helt plötsligt är okej att vara med familjen flera dagar i rad, (även för de mest coola tonåringarna som bara vill hänga på stan med kompisarna). Julen är allt om familjen, släktingar, vänner, kramas, kärlek, god mat, gåvor, fina kläder, vacker musik, hyllningar. Minnen, dela med sig. Om att skratta och om att förundras över hur vackert och bra jag har det ändå. Julen är så mycket mer än en kristen högtid.
När jag var liten så räknade jag ner dagarna sedan mitten av oktober. När jag blev såpass gammal att jag började köpa julklappar själv så la jag ner stor möda på dem, jag rimmade på dem, jag tänkte länge för att hitta bra klappar som skulle uppskattas mycket. Jag insåg ganska snart större glädje i att ge julklappar än att få. Jag älskar julgranen. Jag brukade försöka komma upp tidigt på julaftons morron för att sitta och titta och titta och titta på julgranen. Länge förundras över hur vackert allt ljus, allt glitter och alla färger föll sig. Jag har länge länge länge insett hur mycket julen betyder för mig, hur mycket jag älskar glädjen och kärleken, värmen och kramarna som är där.
En show glöms bort om den bara visar upp effekter som man knappast anar. Så ge mig 30 grader kallt, tomtar överallt och en skog av gröna granar. Jag vill ha snötyngda hus, tusentals ljus, kulörta kulor i drivor, bjällerklang som ackompanjemang och alla julens skivor. Jag vill ha mer jul, ge mig mer jul. Jag vill ha mer jul så ge mig mer jul.
Julen är traditioner, och vi människor gillar det vi känner igen, vi gillar upprepningar, för då vet vi vad som händer. Vi gillar att be in control. Då känner vi att vi hör ihop, vi belong. På julen hör vi ihop med alla våra älskade kanske mer än någon annan tid under året. Jag hör ihop med mina älskade även om avståndet mellan oss är bra långt nu. Mina tankar finns med er hela dagen. Jag älskar er.
Det här är min första jul där jag inte är hemma, min första jul då jag inte följer traditionerna. Jag har nog däremot aldrig varit så solbränd på någon jul tidigare. Det här är en lärorik jul och en ny erfarenhet. Det här är en del för mig att växa och att lära känna mig själv. Hey new experience.
Ikväll blir det lite fest, med kalle anka, med after eight, med lite drinkar och med julmusik. Det blir merry christmas, och det blir kramar. Det blir med min söta sheraton familj, men mina systrar här, i den här delen av världen. Jag har min vackra svenska Milja vid min sida, att le åt kalle anka med. Sedan har vi ögongodis födelsedag idag. Vi ska gå och sjunga carols för vår resort maneger med familj. Det blir en ganska bra julafton ändå.
Men nog önskar jag mig till spännefalla och backen, till julmat och till famij, till minusgrader och 30 cm snö. (första riktigt vita julen på 10 år, bara för att jag har lämnat landet).
God jul från solen och från Maldiverna.
Mariell goes why
Jag hörde när jag berättade för folk att jag skulle åka hit, hit, bort till andra sidan jorden på obestämd tid att det kommer bli tunga perioder. Det kommer komma tider då du gråter, gråter och då det känns så enormt tungt. Det kommer komma dagar då du undrar vad gör jag här?, varför åkte jag? jag vill hem.
Jag var/är helt införstådd på detta fortfarande, att de här tiderna kommer komma. Jag ser bara inte när eller hur, eller varför?. Så jag tror inte att de tunga perioderna kommer komma till mig.
Jag vet mycket mycket väl varför jag är här. Jag har hela livet velat det här, jag har hela livet undermedvetet förberett mig själv för ett äventyr av den här kalibern. Så länge jag minns så har jag tyckt om att möta människor från andra kulturer, så länge jag minns har jag tänkt att jag vill bo och jobba utomlands. Jag har sett mångfalden i att resa, mer än sola, äta, jäsa och bada. Jag har fascinerats av naturen, (havet har varit mitt kall sedan jag kunde stå på benen. Jag är säker på att det är en speciell connection mellan mig och vågorna. Havet pratar med mig här.), har fascinerats när jag blev äldre även av kulturen. Jag har inspirerats för tacksamheten jag känner för mitt liv, för allt jag har hos mig. Jämfört mig med människor i andra länder, i andra kulturer och sett mig själv ganska lycklig ändå. Jag har velat se världen, jag har velat förstå livet på ett djupare plan.
Jag ville bli reseledare, jag ville bli entertainer. Jag ville ut i världen. Jag ville hitta mitt Sverige på världskartan, jag ville förstå hur livet kan vara så olika. Hur naturen kan vara så olika. Jag har hela livet förberett mig, och väntat på något sånt här.
Timingen kunde inte vara mer perfekt än vad den var nu. Finnanskrisen, brist på jobb hemma, precis färdigutbildad, ingen lägenhet eller bil, fortfarnde ung, singel, vacker och lycklig. Det kunde inte bli bättre än nu, nu när jag och mitt undermedvetna, nu när jag och mitt mentala plan har funnit den där vackra balansen. Den här chansen kom till mig, jag tog den och jag är så sjukt lycklig. Jag kan helt enkelt inte se varför det skulle komma tunga perioder. Varför skulle jag ångra något som är så rätt, så bra, och så givande. Varför skulle jag vilja åka hem. Det är så rätt, så perfekt och så underbart att jag får gåshud bara av tanken.
Som jag skrivit tidigare, visst saknar jag, visst älskar jag alla er därhemma. Men det är så bra, så rätt. Det är mitt äventyr och det är underbart. Mitt vackra ögongodis satte huvudet på spiken härom dagen och talade om för mig att Du är en underbar människa, man ser på ditt kroppsspråk och på din utstrålning att du är lycklig. Du är tacksam för luften du andas, och du klagar aldrig över något. Du är tacksam när du får kritik för då har du en chans att förbättras. Du är f-ing amazing.
Jag ler åt de orden, jag rodnar och de träffar rakt in, och det känns så rätt. Jag är tacksam för att jag har luft att andas. Jag kräver ingenting, och jag gör det bästa av var situation. Jag är inte negativ, för negativa människor dör i förtid. Jag är inte negativ för inget som är bra kommer någonsin från negativitet. Jag är aldrig orolig och nervös för saker i förtid. Den dagen katastrofen händer tar jag hand om den.
Tills dess njuter jag av tacksamheten. Tills dess lägger jag världen under mina fötter. Tills dess dansar jag med vågorna och älskar i solnedgången.
Jag var/är helt införstådd på detta fortfarande, att de här tiderna kommer komma. Jag ser bara inte när eller hur, eller varför?. Så jag tror inte att de tunga perioderna kommer komma till mig.
Jag vet mycket mycket väl varför jag är här. Jag har hela livet velat det här, jag har hela livet undermedvetet förberett mig själv för ett äventyr av den här kalibern. Så länge jag minns så har jag tyckt om att möta människor från andra kulturer, så länge jag minns har jag tänkt att jag vill bo och jobba utomlands. Jag har sett mångfalden i att resa, mer än sola, äta, jäsa och bada. Jag har fascinerats av naturen, (havet har varit mitt kall sedan jag kunde stå på benen. Jag är säker på att det är en speciell connection mellan mig och vågorna. Havet pratar med mig här.), har fascinerats när jag blev äldre även av kulturen. Jag har inspirerats för tacksamheten jag känner för mitt liv, för allt jag har hos mig. Jämfört mig med människor i andra länder, i andra kulturer och sett mig själv ganska lycklig ändå. Jag har velat se världen, jag har velat förstå livet på ett djupare plan.
Jag ville bli reseledare, jag ville bli entertainer. Jag ville ut i världen. Jag ville hitta mitt Sverige på världskartan, jag ville förstå hur livet kan vara så olika. Hur naturen kan vara så olika. Jag har hela livet förberett mig, och väntat på något sånt här.
Timingen kunde inte vara mer perfekt än vad den var nu. Finnanskrisen, brist på jobb hemma, precis färdigutbildad, ingen lägenhet eller bil, fortfarnde ung, singel, vacker och lycklig. Det kunde inte bli bättre än nu, nu när jag och mitt undermedvetna, nu när jag och mitt mentala plan har funnit den där vackra balansen. Den här chansen kom till mig, jag tog den och jag är så sjukt lycklig. Jag kan helt enkelt inte se varför det skulle komma tunga perioder. Varför skulle jag ångra något som är så rätt, så bra, och så givande. Varför skulle jag vilja åka hem. Det är så rätt, så perfekt och så underbart att jag får gåshud bara av tanken.
Som jag skrivit tidigare, visst saknar jag, visst älskar jag alla er därhemma. Men det är så bra, så rätt. Det är mitt äventyr och det är underbart. Mitt vackra ögongodis satte huvudet på spiken härom dagen och talade om för mig att Du är en underbar människa, man ser på ditt kroppsspråk och på din utstrålning att du är lycklig. Du är tacksam för luften du andas, och du klagar aldrig över något. Du är tacksam när du får kritik för då har du en chans att förbättras. Du är f-ing amazing.
Jag ler åt de orden, jag rodnar och de träffar rakt in, och det känns så rätt. Jag är tacksam för att jag har luft att andas. Jag kräver ingenting, och jag gör det bästa av var situation. Jag är inte negativ, för negativa människor dör i förtid. Jag är inte negativ för inget som är bra kommer någonsin från negativitet. Jag är aldrig orolig och nervös för saker i förtid. Den dagen katastrofen händer tar jag hand om den.
Tills dess njuter jag av tacksamheten. Tills dess lägger jag världen under mina fötter. Tills dess dansar jag med vågorna och älskar i solnedgången.
Njuter av en stormig höstdag
Få förunnat eller hur? Nu hamnar det mesta om Maldiverna på min utsida, min ytliga blogg. Men mycket i hela mitt liv, utsida och insida kretsar ändå kring den här resan, den här omställningen, det här äventyret. Här fokuserar jag på insidan. Som att jag nu idag en vacker höststormdag verkligen tar till mig naturen. Fångar guldkornen och fångar nuet.
Vackerheten i regnet som piskar mot rutan. Vackerheten i vinden som drar med sig kylan in över verkligheten. Kylan som blåser bort sommaren. Hösten som närmar sig. Årstider, tacksamhet för naturen. Gulnande löv som börjar singla ner långsamt. Lugnet inomhus med ett skratt till en komedi och en kopp varmt te. Höst. Mörkret som lägger sig över staden och som inbjuder till tidigt i säng med en bra bok/bra älskare (?).
Jag ställde mig ute några korta minuter i förmiddags. Lät höstvindarna och höstregnet svepa över mig. Lät kylan och frusenheten krypa in, fylla mina lungor med de kommande kalla mörka årstiderna. Fyllde upp mig med den svenska naturens och årstidernas livskraft. Livskraft för att klara av mitt tropiska äventyr.
Kall vacker energi. Klart, kyligt, berg, djupa skogar, variation, sjöar, dalar. Sveriges natur är unik. Tacksamhet.
Vackerheten i regnet som piskar mot rutan. Vackerheten i vinden som drar med sig kylan in över verkligheten. Kylan som blåser bort sommaren. Hösten som närmar sig. Årstider, tacksamhet för naturen. Gulnande löv som börjar singla ner långsamt. Lugnet inomhus med ett skratt till en komedi och en kopp varmt te. Höst. Mörkret som lägger sig över staden och som inbjuder till tidigt i säng med en bra bok/bra älskare (?).
Jag ställde mig ute några korta minuter i förmiddags. Lät höstvindarna och höstregnet svepa över mig. Lät kylan och frusenheten krypa in, fylla mina lungor med de kommande kalla mörka årstiderna. Fyllde upp mig med den svenska naturens och årstidernas livskraft. Livskraft för att klara av mitt tropiska äventyr.
Kall vacker energi. Klart, kyligt, berg, djupa skogar, variation, sjöar, dalar. Sveriges natur är unik. Tacksamhet.
Systerblogg
Nu har jag startat upp min systerblogg här. Du hittar den här på följande adress: http://marymaldives.blogg.se . Den är inte färdig i design och jag är inte säker ännu på hur mitt användningsområde för den ska utformas. Den är fortfarande ung, bara några dagar gammal, varpå den inte har så mycket finnesser och så ännu. Men håll till godo. Mina sidor är som mina barn och jag vårdar, utvecklar och tar hand om dem.
Den här bloggen är mina tankar, min själslighet och mitt djup. Marymaldives talar lite för sig själv och kommer vara mina ögon och mina glädjetjut. Den kommer vara sådär tråkigt ytlig om mitt vackra liv i paradiset. Här, reason to be är för mig själv. Mitt eget bollplank för mitt eget liv, för att hitta det mest ultimata sättet att leva mitt liv. Marymaldives är däremot för er, för alla andra som vill följa mitt liv. Reason to be är jobbet bakom och Marymaldives är resultatet. Reason to be är insidan, Marymaldives är utsidan. You get it?
Givetvis kommer jag stanna kvar här på den här bloggen med. Båda två kommer få vackra uppdateringar och båda två kommer fungera.
Vad vore tankar och själslighet om vi inte hade sinnen att tolka värden igenom?
Den här bloggen är mina tankar, min själslighet och mitt djup. Marymaldives talar lite för sig själv och kommer vara mina ögon och mina glädjetjut. Den kommer vara sådär tråkigt ytlig om mitt vackra liv i paradiset. Här, reason to be är för mig själv. Mitt eget bollplank för mitt eget liv, för att hitta det mest ultimata sättet att leva mitt liv. Marymaldives är däremot för er, för alla andra som vill följa mitt liv. Reason to be är jobbet bakom och Marymaldives är resultatet. Reason to be är insidan, Marymaldives är utsidan. You get it?
Givetvis kommer jag stanna kvar här på den här bloggen med. Båda två kommer få vackra uppdateringar och båda två kommer fungera.
Vad vore tankar och själslighet om vi inte hade sinnen att tolka värden igenom?
Final journey
En vacker era för en av oss, en av oss drottningar af östersjön gick mot sitt slut. I helgen så var vi där igen på ett återtåg. En resa av lycka, en resa med skratt. Men det var sista resan på länge för mig. Det har blivit några stycken det senaste året. Vi, drottningar af östersjön har intagit vårt vackra slott symphony. Vår härskararena. Här slår ingen oss på fingrarna, här vill alla va oss och alla vill ha oss.
Vi har så sjukt kul, och är så underbart lyckliga att det lyser om oss. SJälvsäkerhet är nyckeln och det faktum att vi känner en handfull människor i personalen så vi får förmåner ger bara extra guldkant för oss drottningarna af östersjön. Det liksom blev vår grej. En favoritnattklubb med lite extra dyrt inträde.
Kanske kan man jämföra oss med de där damerna som figuerar i en viss serie om en annan viss båt. De där som åker en gång i månaden, de där som mer och mer liknar inventarier på båten. Men jag vet inte. Jämförbar visserligen, men vi är på ett annat sätt. Ett helt annat sätt. Inte är vi där en gång i månaden, och vi är unga, snygga och vi förgyller de rum vi entrar. Folk känner igen oss och skrattar med oss.
Att bli bjuden på skumpa börjar bli standard. Sådan standard att jag inte ens reagerar över att jag har en överfull man i 40-årsåldern över mig som säger köp vad du vill, jag betalar. Inte har jag dåligt samvete när han erbjuder champange. Får en knuff av min vän i sidan, och vet du inte vad han förväntar sig. Klart jag vet. Klart vi vet. Tjii fick han. Dags kanske att han lär sig att det inte fungerar på det sättet. Om jag köper något här, så har jag betalt för henne och då ger hon mig vad jag vill ha. Hörde på radion häromdagen om att 20.000 unga i sverige har sålt sex. Nu lämnar jag kanske helt ämnet, men hör det inte lite lätt ihop. Är det inte så den fulla mannen i 40-årsåldern tänkte. Jag köper sex av henne genom att ge henne champange.
Skärpning på den punkten. Inte rör det oss ryggen dessa förväntningar, vi blir bjudna, vi ler och vi dansar vi skrattar. Vi hittar killar som uppskattar glädjen i att sitta och prata, glädjen i att dansa, att skoja och att dricka tillsammans. Killar där förväntningarna tar slut där. Killar som been there och done that. Killarna som vet hur det fungerar.
De där leopardmönstrade klackarna var i taket, de var på bord och de var på stolar (saras skor tog med henne så hon ramlade ner bakom soffan), och skumpan flödade, både egenbetald och den som bjöds på. Det var mojitos för de är oslagbara och det var rom & cola, det var annanas och jordgubbs specialare som jag fick av han där i personalen som är en av den där handfulla skaran vackra människor. Lite tequlia och litervis med dansglädje. Det var något så enkelt som kärlek mellan vänner. Tack.
Människan Mariells alterego Rumbadrottningen af Östersjön säger adjö för den här gången.
Vi har så sjukt kul, och är så underbart lyckliga att det lyser om oss. SJälvsäkerhet är nyckeln och det faktum att vi känner en handfull människor i personalen så vi får förmåner ger bara extra guldkant för oss drottningarna af östersjön. Det liksom blev vår grej. En favoritnattklubb med lite extra dyrt inträde.
Kanske kan man jämföra oss med de där damerna som figuerar i en viss serie om en annan viss båt. De där som åker en gång i månaden, de där som mer och mer liknar inventarier på båten. Men jag vet inte. Jämförbar visserligen, men vi är på ett annat sätt. Ett helt annat sätt. Inte är vi där en gång i månaden, och vi är unga, snygga och vi förgyller de rum vi entrar. Folk känner igen oss och skrattar med oss.
Att bli bjuden på skumpa börjar bli standard. Sådan standard att jag inte ens reagerar över att jag har en överfull man i 40-årsåldern över mig som säger köp vad du vill, jag betalar. Inte har jag dåligt samvete när han erbjuder champange. Får en knuff av min vän i sidan, och vet du inte vad han förväntar sig. Klart jag vet. Klart vi vet. Tjii fick han. Dags kanske att han lär sig att det inte fungerar på det sättet. Om jag köper något här, så har jag betalt för henne och då ger hon mig vad jag vill ha. Hörde på radion häromdagen om att 20.000 unga i sverige har sålt sex. Nu lämnar jag kanske helt ämnet, men hör det inte lite lätt ihop. Är det inte så den fulla mannen i 40-årsåldern tänkte. Jag köper sex av henne genom att ge henne champange.
Skärpning på den punkten. Inte rör det oss ryggen dessa förväntningar, vi blir bjudna, vi ler och vi dansar vi skrattar. Vi hittar killar som uppskattar glädjen i att sitta och prata, glädjen i att dansa, att skoja och att dricka tillsammans. Killar där förväntningarna tar slut där. Killar som been there och done that. Killarna som vet hur det fungerar.
De där leopardmönstrade klackarna var i taket, de var på bord och de var på stolar (saras skor tog med henne så hon ramlade ner bakom soffan), och skumpan flödade, både egenbetald och den som bjöds på. Det var mojitos för de är oslagbara och det var rom & cola, det var annanas och jordgubbs specialare som jag fick av han där i personalen som är en av den där handfulla skaran vackra människor. Lite tequlia och litervis med dansglädje. Det var något så enkelt som kärlek mellan vänner. Tack.
Människan Mariells alterego Rumbadrottningen af Östersjön säger adjö för den här gången.
Wherever I go
Wherever you go, whatever you do, I will be right here waiting for you.
Är det inte lite så? Jag sticker iväg själv på ett eget äventyr. Här hemma lämnar jag halva mitt hjärta och allt jag älskar i min nuvarande värld, allt jag vet i min nuvarande värld. Jag står på mina egna axlar och här världen under mina fötter. Vet inte vad som händer, vet inte hur det blir. Vet bara att det här gäller nu och det är ödets vackra sätt att få till det för mig. Jag är oerhört tacksam.
Några av er som jag vet älskar mig är delade i det här. Ni älskar glädjen ni ser i mig för att jag följer mitt hjärta och uppfyller mina drömmar. Men sedan vänder det och sedan ser ni saknaden och tomrummet. Då känns det lite tung och ensamt, och ni tycker inte riktigt om det här med att jag ska vara borta så länge. Men kärleken övervinner allt. Alla ni vackra själar som jag bär djupt inne i mitt hjärta, ni finns kvar i evinnerligheten och vi älskar alltid varann. Så nu gäller det.
Om att följa hjärtat dit näbben leder en.
No matter how far, no matter how wide. I´ll promise baby I will stay by your side. You are always on my mind.
Vale
(Långt inlägg, men läs gärna hela, om så i två omgångar, för det gör sig inte rättvist om man inte läser allt kanske. Detta inlägget skiljer sig lite mot mina andra sådär djupa och bra meningsbyggnadstexter. Här har jag bara spytt ut orden för att försöka vidarbefodra lyckoruset som varit en vecka i mig nu.)
Och idag kom kontraktet. Still do not get this really is happenin. Do not know how to stop smiling. It is just so great. This oppotunity given to me. Thank you, all of you magical souls living in the next world. Great thanks to all of you helping me getting curage enough to take this to the next level.
Ja, vad säger man. Nu är jag inne i ett stort luddigt moln igen som inte vill ta slut. Jag studsar vidare på molnet mot nya vågor av mod. Tack alla vackra själar som finns där på andra sidan och som hjälper mig att komma vidare. Tack alla levande änglar som finns för mig här i den verkliga världen.
Det är väl inte riktigt på riktigt förrens jag står där med biljetterna i handen och har väskan packad. Men nu är jag snart där. Idag skrev han grattis, den där underbare Irash, han som sparade mig, som fastnade för mig och som anställde mig. Jag förstog först inte, jag bara: jaha, thanks I suppose. Han frågade om jag inte fått hans mejl, vilket jag inte hade då. Men det kom några sekunder senare och jag förstod. Irash bara skrattade och blev överväldigad över min kärlek till havet och den naturen, han blev överväldigad över den tacksamhet och lycka jag visade för honom. This is just great, this happenin to me.
Underbaraste människan Mariell.
Skrev ju att det skulle komma lite vägledande djupa ord och tankar, meningen med livet och det där. Men jag är alldeles för uppslukad av min egen verklighet nu. Så mycket som jag inte vet hur jag ska sätta ord på. Människan Mariell är en lugn, harmonisk och en väldigt själslig människa. Men jag vet inte hur jag ska vrida och vända på det här för att få sakerna gjorda i det lugn och i den harmoni som det krävs. Har det inte hänt något på en dag så går jag i taket. Det har gått en vecka sedan jag fick det första samtalet och nu är jobbet redan mitt.
Det har slått mig här lite enkelt hur mycket jag kommer sakna alla vackra själar i min närhet här i Sverige, hur mycket personlighetutveckling och hur mycket liv jag kommer missa här hos alla er vackra människor som betyder mycket för mig. Däremot kom vi för ett tag sedan i bloggen fram till att för att jag skall kunna finnas för människor runt omkring mig och hjälpa människor i omgivningen behöver jag sätta mig själv först. Nu kan manväl säga att jag tar de orden till handling. Nu handlar det ju ganska mycket om mig, och jag har svårt att inte skrika ut min glädje och min stolthet över mig själv till alla runt omkring mig hela tiden.
Men tacka vet jag internet och tacka vet jag facebook (haha?) och inte minst min vackra blogg. Här kan jag vrida och vända på mig själv, på mina beteenden och mina upplevelser av världen. Med facebook och msn kan jag lugnt och harmoniskt hålla kontakten med er. Genom internet finns vi närmare varann än tidigare generationer. Genom internet hittade jag det här jobbet, och genom internet hittade jobbet tillbaka till mig. Genom internet fick jag jobbet. Ska jag någon mer gång svara på vilken teknisk uppfinning som är bäst, är svaret ganska givet numer.
Underbaraste människan Mariell rules. (mohahahahaaa). Jag älskar mig själv och som jag sagt förut, jag är bäst på att älska, the best one in lovemakin there ever was.
Och idag kom kontraktet. Still do not get this really is happenin. Do not know how to stop smiling. It is just so great. This oppotunity given to me. Thank you, all of you magical souls living in the next world. Great thanks to all of you helping me getting curage enough to take this to the next level.
Ja, vad säger man. Nu är jag inne i ett stort luddigt moln igen som inte vill ta slut. Jag studsar vidare på molnet mot nya vågor av mod. Tack alla vackra själar som finns där på andra sidan och som hjälper mig att komma vidare. Tack alla levande änglar som finns för mig här i den verkliga världen.
Det är väl inte riktigt på riktigt förrens jag står där med biljetterna i handen och har väskan packad. Men nu är jag snart där. Idag skrev han grattis, den där underbare Irash, han som sparade mig, som fastnade för mig och som anställde mig. Jag förstog först inte, jag bara: jaha, thanks I suppose. Han frågade om jag inte fått hans mejl, vilket jag inte hade då. Men det kom några sekunder senare och jag förstod. Irash bara skrattade och blev överväldigad över min kärlek till havet och den naturen, han blev överväldigad över den tacksamhet och lycka jag visade för honom. This is just great, this happenin to me.
Underbaraste människan Mariell.
Skrev ju att det skulle komma lite vägledande djupa ord och tankar, meningen med livet och det där. Men jag är alldeles för uppslukad av min egen verklighet nu. Så mycket som jag inte vet hur jag ska sätta ord på. Människan Mariell är en lugn, harmonisk och en väldigt själslig människa. Men jag vet inte hur jag ska vrida och vända på det här för att få sakerna gjorda i det lugn och i den harmoni som det krävs. Har det inte hänt något på en dag så går jag i taket. Det har gått en vecka sedan jag fick det första samtalet och nu är jobbet redan mitt.
Det har slått mig här lite enkelt hur mycket jag kommer sakna alla vackra själar i min närhet här i Sverige, hur mycket personlighetutveckling och hur mycket liv jag kommer missa här hos alla er vackra människor som betyder mycket för mig. Däremot kom vi för ett tag sedan i bloggen fram till att för att jag skall kunna finnas för människor runt omkring mig och hjälpa människor i omgivningen behöver jag sätta mig själv först. Nu kan manväl säga att jag tar de orden till handling. Nu handlar det ju ganska mycket om mig, och jag har svårt att inte skrika ut min glädje och min stolthet över mig själv till alla runt omkring mig hela tiden.
Men tacka vet jag internet och tacka vet jag facebook (haha?) och inte minst min vackra blogg. Här kan jag vrida och vända på mig själv, på mina beteenden och mina upplevelser av världen. Med facebook och msn kan jag lugnt och harmoniskt hålla kontakten med er. Genom internet finns vi närmare varann än tidigare generationer. Genom internet hittade jag det här jobbet, och genom internet hittade jobbet tillbaka till mig. Genom internet fick jag jobbet. Ska jag någon mer gång svara på vilken teknisk uppfinning som är bäst, är svaret ganska givet numer.
Underbaraste människan Mariell rules. (mohahahahaaa). Jag älskar mig själv och som jag sagt förut, jag är bäst på att älska, the best one in lovemakin there ever was.
Ödets vackra nycker
Människan Mariell tror på ödet. Människan Mariell tror på vackerhet. Människan Mariell är harmonisk och människan Mariell är säker på att livet blir vackert om man gör det vackert.
I lördags ringde de vackra klockorna i min värld. I lördags knackade ödets vackra nycker på min dörr. I lördags ringde de från andra sidan jorden. Jag förstår fortfarande inte, den här jättechansen som kom till mig. Åka till Maldiverna, bo där, jobba där. Kritvit sand, korallblått vatten och fantasisk miljö, fantastisk luft, sol, hav och värme, naturen ska vi inte ens prata om. Det är en jättechans som kom till mig. Det är en jättechans som är gjord för mig.
Lite papperarbete ligger mellan, och jag ska verkligen försöka. Verkligen, verkligen. Så fantastiskt rätt.
Människan Mariell känner lycka för sin egens skull. Njuter av lycka och hon mår bra. Ibland måste man sätta sig själv i första rummet. Ta chansen och åk dit. Vit sand, korallblått vatten. Paradiset. Vi må tro på ödet, och när ödet ger oss chanser, ta dem! Snälla. Som gjort för människan Mariell.
(Bloggen har saktat ner en hastighet nu, det händer så mycket annat i livet i nuläget. Men det kommer mer djupa tankar och brainstorming om meningen med livet här i veckan, så stanna kvar. Telefonsamtal och oförberedd arbetsintervju i telefon från andra sidan jorden. Guldkorn, javisst.)
I lördags ringde de vackra klockorna i min värld. I lördags knackade ödets vackra nycker på min dörr. I lördags ringde de från andra sidan jorden. Jag förstår fortfarande inte, den här jättechansen som kom till mig. Åka till Maldiverna, bo där, jobba där. Kritvit sand, korallblått vatten och fantasisk miljö, fantastisk luft, sol, hav och värme, naturen ska vi inte ens prata om. Det är en jättechans som kom till mig. Det är en jättechans som är gjord för mig.
Lite papperarbete ligger mellan, och jag ska verkligen försöka. Verkligen, verkligen. Så fantastiskt rätt.
Människan Mariell känner lycka för sin egens skull. Njuter av lycka och hon mår bra. Ibland måste man sätta sig själv i första rummet. Ta chansen och åk dit. Vit sand, korallblått vatten. Paradiset. Vi må tro på ödet, och när ödet ger oss chanser, ta dem! Snälla. Som gjort för människan Mariell.
(Bloggen har saktat ner en hastighet nu, det händer så mycket annat i livet i nuläget. Men det kommer mer djupa tankar och brainstorming om meningen med livet här i veckan, så stanna kvar. Telefonsamtal och oförberedd arbetsintervju i telefon från andra sidan jorden. Guldkorn, javisst.)
Välkommen till min värld.
Träningsläger var superbra. Jag fick ju segla. Segla är a och o för mig. En av de häftigaste upplevelserna jag upplevt. Överflödigt med en ny hyllning till vattnet här nu. Men wow helt enkelt. Wow för att vara ett med vinden, wow för tystnaden, wow för friskheten i och med vatten.
Annars i min värld nu finns träningsvärk. Ständiga spänningar i musklerna. Ständig värk som påminner mig om vilken lycka jag kan känna. Påminner mig om hur härligt nöjd jag kan vara med mig själv. Muskeltillfredställelse. Mina muskler har varit tillfreds hela helgen. Jag tar med mig Nadia här. - Välkommen till min värld av ständig träningsvärk.
Den kärlek och den sammanhållning som finns i klubben är magisk. Allt det som den klubben har gett mig gör mig tårögd. Alla underbara människor som jag tagit till mitt hjärta. Alla underbara människor som fått mig att växa. Klubben har format min personlighet till att bli den magiskt vackra människa jag är i dag. Klubben har format mig mer än någon annan samhörighet jag tillhört under uppväxten, (skolor, andra idrotter, etc.)
När jag var liten var jag en i den grå massan. Jag hade inga vänner någonstanns och blev nertryckt av jämnåriga var jag än försökte passa in. Sedan hände något på brottningen och den där grå bakgrundsfiguren började få en plats. Hon började synas, folk började prata med henne. Hon växte, hon vågade skratta, hon vågade andas. Hon växte och hon blev så färggrann att det kunde göra ont i ögonen att titta på henne.
Omtänksam och acceptans finns där på ett helt annat sätt. Här accepteras alla. Här umgås alla med alla. Det är chefer för golfbanor, för köpcentran, det är överläkare och där är lokalvårdare och affärsbiträden. Alla samlas tillsammans för att deras barn har gemensamma intressen. Alla skrattar, äter gott, alla hjälper till att ordna med grejer, att planera. Alla får den plats som passar och alla samsas. Ingen hierarki, alla är lika mycket värda och allas åsikter kan vara fel och allas åsikter kan vara rätt. Kärleken till barnen och att vilja finnas för dem, att vilja stötta dem och att bara vara. Så underbart lycklig jag är för att vara en del av det här.
Barnen växer upp tillsammans, mognar tillsammans och ingår olika steg i livet tillsammans. Jag var ett av barnen, jag växte ihop med några av de andra, vi mognade ihop, upplevde sorg, glädje och olika processer tillsammans. Vi som är kvar är en stor familj där kärlek är nyckeln. Syskonrelationer bildas, alla känner alla, man skojar, skämtar, retas, kramas. Vi stora är syskon som tröstar, som visar, som tillrättavisar, som coachar och som inspirerar, vi växer in i att bli förebilder och vi tar oss den rollen på allvar och vi gör det för det är det enda rätta. Vi vill att våra små ska bli vackra människor som får bra start i livet på alla plan, vi vill inspirera och vi vill hjälpa. Vi har fostrats till den rollen av våra äldre, av våra tränare. Så fortsätter det, generation efter generation och det är så vackert.
På kvällen spelade vi kort. Alla var med, alla från de minsta på 4, till den äldste på 25. Alla umgås, alla skrattar, alla accepteras.
Jag önskar verkligen att alla människor någon gång kan uppleva en tilhörighet av den här sorten. Att man vill vara kvar, att man får vara kvar, även nu som avdankad ex-tränare. Det är okej om man kommer någon gång då och då. Det är okej om man bara är där ibland. Brottningen är en del av människan Mariell. En del hon alltid bär med sig vart hon är i världen. En del hon alltid kommer tillbaka till. Människan Mariell är en brottare.
Accpetans, glädje och kärlek. Ett fantastisk tack. - en hyllning till en av mina utökade familjer.
Annars i min värld nu finns träningsvärk. Ständiga spänningar i musklerna. Ständig värk som påminner mig om vilken lycka jag kan känna. Påminner mig om hur härligt nöjd jag kan vara med mig själv. Muskeltillfredställelse. Mina muskler har varit tillfreds hela helgen. Jag tar med mig Nadia här. - Välkommen till min värld av ständig träningsvärk.
Den kärlek och den sammanhållning som finns i klubben är magisk. Allt det som den klubben har gett mig gör mig tårögd. Alla underbara människor som jag tagit till mitt hjärta. Alla underbara människor som fått mig att växa. Klubben har format min personlighet till att bli den magiskt vackra människa jag är i dag. Klubben har format mig mer än någon annan samhörighet jag tillhört under uppväxten, (skolor, andra idrotter, etc.)
När jag var liten var jag en i den grå massan. Jag hade inga vänner någonstanns och blev nertryckt av jämnåriga var jag än försökte passa in. Sedan hände något på brottningen och den där grå bakgrundsfiguren började få en plats. Hon började synas, folk började prata med henne. Hon växte, hon vågade skratta, hon vågade andas. Hon växte och hon blev så färggrann att det kunde göra ont i ögonen att titta på henne.
Omtänksam och acceptans finns där på ett helt annat sätt. Här accepteras alla. Här umgås alla med alla. Det är chefer för golfbanor, för köpcentran, det är överläkare och där är lokalvårdare och affärsbiträden. Alla samlas tillsammans för att deras barn har gemensamma intressen. Alla skrattar, äter gott, alla hjälper till att ordna med grejer, att planera. Alla får den plats som passar och alla samsas. Ingen hierarki, alla är lika mycket värda och allas åsikter kan vara fel och allas åsikter kan vara rätt. Kärleken till barnen och att vilja finnas för dem, att vilja stötta dem och att bara vara. Så underbart lycklig jag är för att vara en del av det här.
Barnen växer upp tillsammans, mognar tillsammans och ingår olika steg i livet tillsammans. Jag var ett av barnen, jag växte ihop med några av de andra, vi mognade ihop, upplevde sorg, glädje och olika processer tillsammans. Vi som är kvar är en stor familj där kärlek är nyckeln. Syskonrelationer bildas, alla känner alla, man skojar, skämtar, retas, kramas. Vi stora är syskon som tröstar, som visar, som tillrättavisar, som coachar och som inspirerar, vi växer in i att bli förebilder och vi tar oss den rollen på allvar och vi gör det för det är det enda rätta. Vi vill att våra små ska bli vackra människor som får bra start i livet på alla plan, vi vill inspirera och vi vill hjälpa. Vi har fostrats till den rollen av våra äldre, av våra tränare. Så fortsätter det, generation efter generation och det är så vackert.
På kvällen spelade vi kort. Alla var med, alla från de minsta på 4, till den äldste på 25. Alla umgås, alla skrattar, alla accepteras.
Jag önskar verkligen att alla människor någon gång kan uppleva en tilhörighet av den här sorten. Att man vill vara kvar, att man får vara kvar, även nu som avdankad ex-tränare. Det är okej om man kommer någon gång då och då. Det är okej om man bara är där ibland. Brottningen är en del av människan Mariell. En del hon alltid bär med sig vart hon är i världen. En del hon alltid kommer tillbaka till. Människan Mariell är en brottare.
Accpetans, glädje och kärlek. Ett fantastisk tack. - en hyllning till en av mina utökade familjer.
Regelbunden blod, svett och tårar
Lite udda och lite annorlunda. Om mig igen, kan man ju säga. Lite långt, så återkom om du inte orkar hela samtidigt.
Om regelbundenhet. En ny vana är inte en ny vana för än den blivit regelbunden. Förrens du gör den utan att behöva tänka på den. Vanan sitter i ryggmärgen. För att en rörelse, en andning till exempel skall sitta i ryggmärgen krävs det att andetaget genomförs 10 000 gånger. Efter det sker det automatiskt. Eller det är samma med att gå, hur man tar steg, inte använder du hjärnan var gång: spänn den och den muskeln för att dra benet framåt, släpp efter lite, sätt i foten, flytta över tyngden, ja och så vidare. Visst går det automatiskt, du vet hur du går. Du vet du springer, du vet hur du andas, och andra rörelser. Hjärnan kopplas ur och ryggmärgen används. Du tänker: nu ska jag gå till toaletten, sen sköter ryggmärgen resten av jobbet. Helt plötsligt kanske du inte kommer ihåg, tvättade jag bort mascaran. Följden blir att du får gå tillbaka till en spegel, titta och ja, jo, det gjorde jag. Automatik, regelbundenhet.
Hur hade jag nu tänkt koppla det till mig själv?
Jo, jag försöker dra på mig nya vanor här. Regelbundenhet i träningen, regelbundenhet i att äta gröt till frukost. Regelbundenhet i att hålla mig från det goda brödet som finns där och de massa goda påläggen mamma hela tiden köper hem och lägger i kylen, (trots att hon inte själv äter vare sig bröd eller pålägg). Funderade kort, ska jag behöva träna 10.000 veckor för att få in det till en god vana? Ska jag behöva äta gröt 10. 000 morrnar i rad och motstå brödet med räkost, skagenröra, lufttorkad skinka, tomat, sallad, gräddostar. ( ja ni vet. )
Snacka om att ha självdiciplin. 10.000 morrnar med gröt för att lära sig.
Haha, det är ju tur att det inte fungerar så här med större saker. Andning, muskelrörelser, osv. så bra att vi inte behöver tänka på det. Men jag vill påstå att det går så mycket fortare med träning och hälsosamma vanor.
----Lagom ta en paus här och fortsätta läsa nästa gång du kommer hit----
Välmående och lycka sprids i kroppen. Hormoner utsöndras som gör att man blir sådär härligt nöjd med sig själv. Beroendet av lyckohormonerna gör att man fortsätter träna. Efter några veckor är man fast och en god vana har etablerat sig. Nu har jag tränat regelbundet i två veckor. Så nu är det på gång. Jag ska åka på träningsläger i helgen, och där blir det ett par träningar per dag. Så gott det ska bli. Sedan när jag kommer hem så fortsätter jag.
Gröten går det långsammare med. Två morrnar i rad har jag lyckats med nu, så stolt är jag över det. Men det kommer. Långt till 10.000, den självdiciplinen har jag inte. 3 år är ungefär 1000 dagar, så det blir med andra ord 30 år av grötmorrnar, sedan så tänker man inte ens på det. Sedan går det helt per automatik, då drömmer man inte ens om nybakade frallor med ägg, räkor och majonäs. 30 år, någon som vill prova med mig?
Jag tränar igen, så stolt jag är, så bra det känns. Så nöjd jag är med mig själv. När jag var yngre hade jag så svårt att förstå mig på människor som inte tränade alls. Människor som bara satt på eftermiddagar och kvällar, hängde framför datorer, tv-apparater osv hela tiden. Hur klarade de av att inte träna, inte röra på sig. Så underbart jag tyckte att det var. Jag älskade, jag tränade 10 pass per vecka. Men sedan förvandlades även jag till en soffpotatis. Studier och jobb tog kål på en, så då förstod jag. Minnena om de där vackra känslorna försvann.
Men nu är jag back on tracks, nu minns jag, nu upplever jag dem ofta igen, nu är det så härligt. Nu är jag motiverad och det är underbart. Inte behövs mycket mer än en själv och ens egen fantasi. Vart jag än kommer befinna mig i världen så är det träna som gäller, hormoner, lycka, muskeltillfredställelse. Jag, människan Mariell är taggad till tusen.
Rise up
Nu är det fest och sol och bra igen. Nu är det lördag. Nu har jag funnit meningen med min lyckliga dröm förra helgen. Nu har jag insett att lyckan finns där och väntar på mig, min framtid är lycklig. Ingen orsak att vara olycklig och orolig nu. Fånga dagen och jag lever nu. Mitt undermedvetna gav mig en push i ryggen före min breakdown kom, mitt undermedvetna hjälpte upp mig i förebyggande syfte. Min blogg hjälpte mig att inse, svart på vitt. Så nu är det bra igen. Tack för att bloggen fungerar som den ska och tack för att mitt undermedvetna är så vackert.
Jag hämtar energi från taket på tiovåingshus. Jag står i solen, dansar loss till musiken i mp3:n. Tackar världen när jag är fardig och avslutar med tai chi. Jag använder frukostrasten på bästa möjliga sätt. Jag använder solen, ljuset, taket, luften och mina berömda höfter, min kurviga rumpa och min taktkänsla för att få fart på glädjen igen.
Alla har vi breakdowns och för oss alla går det upp och ner. Men nu är det dags att det går uppåt lite igen. Jag är tacksam, jag är lycklig, jag är vacker, jag är oemotståndlig och jag dansar som en gudinna. Woho!
Dansa på taket av en tiovåningsbyggnad i morronsolen med vinden i håret. Där kan vi snacka om guldkorn som förgyller veckor framåt.
Jag hämtar energi från taket på tiovåingshus. Jag står i solen, dansar loss till musiken i mp3:n. Tackar världen när jag är fardig och avslutar med tai chi. Jag använder frukostrasten på bästa möjliga sätt. Jag använder solen, ljuset, taket, luften och mina berömda höfter, min kurviga rumpa och min taktkänsla för att få fart på glädjen igen.
Alla har vi breakdowns och för oss alla går det upp och ner. Men nu är det dags att det går uppåt lite igen. Jag är tacksam, jag är lycklig, jag är vacker, jag är oemotståndlig och jag dansar som en gudinna. Woho!
Dansa på taket av en tiovåningsbyggnad i morronsolen med vinden i håret. Där kan vi snacka om guldkorn som förgyller veckor framåt.
Qibrist kompis
Den djupa kärleken från drömmen i helgen är som bortblåst. Lyckan jag kände då finns inte här längre.
Jobbar nu som sagt. Det går bra. Men svårare än vad jag trodde det där med gryningsmänniska. Jag är trött och långsam när jag kommer hem från jobbet. Blir inte människa förrens efter två timmars sömn, en middag och sedan någon timma återhämtning framför datorn. Då är det sedan dags att bli människa och man kan umgås någon timma innan man åter tvingas i säng för att kunna släpa sig upp vid 05.15 igen. Så går det dagarna i ända. Tröttsamt ja visst.
Läste en artikel att det tar två veckor att ställa om rutinerna. Jag väntar och ser här nästa vecka. Hoppas på det bättre. Men varför klaga. Jag har ett jobb att gå till. Men jobbet suger musten ur mig. Suger motivationen till allt. Suger bort inspiration och suger ur glädjen ur mig. Är det så det ska behöva vara?
Jag är en vacker människa, en glad människa, en positiv människa. Jag tror på att glädje genom livet är möjligt. Men nu känns det inte så. Jag är en sprudlande ljus och vacker själ som vill gott och som vill hjälpa. Jag är omtänksam och tänker på alla, jag ser andra personerns glädje och lycka som ett glädjeämne och ett uppfyllt meningen med livet kall för mig. Men nu är det annorlunda. Nu är jag en tjurig trotsig tonåring igen, som drar ner alla i min omgivning i fördärvet.
På veckorna går jag omkring som en zombie. Skäller på alla och trycker ner människor i min familj. Jag förkastar mina vänner då jag aldrig hör av mig till dem. När de hör av sig till mig är jag sur, trött och tjurig. Flera av mina vänner behöver mig mer än någonsin och jag har förvandlats till en robot. Känslolös och iskall.
Men jag har ett jobb, om än tillfälligt. Här nu i arbetslösa Sverige. Tacksamhet Mariell, lär dig nu! Inte kan jag vara en latmask och sova 12 timmar om dagen. Det är inte så livet fungerar, alla måste vi göra något annat än sitta och filosofiera hela dagarna. Vi behöver pengar för att fungera i livet, och pengar får man av att jobba. Så skärp dig, skaffa mer energi och ta vara på dagen. Qibrist kompis. Guldkorn du vet. Fånga dagen.
Det känns tungt att inse sanningen ibland. Men då är det dags att göra något åt den. Ska iväg och träna idag, det är en bra början.
(Tack för alla vackra kommentarer och fina ord.)
Jobbar nu som sagt. Det går bra. Men svårare än vad jag trodde det där med gryningsmänniska. Jag är trött och långsam när jag kommer hem från jobbet. Blir inte människa förrens efter två timmars sömn, en middag och sedan någon timma återhämtning framför datorn. Då är det sedan dags att bli människa och man kan umgås någon timma innan man åter tvingas i säng för att kunna släpa sig upp vid 05.15 igen. Så går det dagarna i ända. Tröttsamt ja visst.
Läste en artikel att det tar två veckor att ställa om rutinerna. Jag väntar och ser här nästa vecka. Hoppas på det bättre. Men varför klaga. Jag har ett jobb att gå till. Men jobbet suger musten ur mig. Suger motivationen till allt. Suger bort inspiration och suger ur glädjen ur mig. Är det så det ska behöva vara?
Jag är en vacker människa, en glad människa, en positiv människa. Jag tror på att glädje genom livet är möjligt. Men nu känns det inte så. Jag är en sprudlande ljus och vacker själ som vill gott och som vill hjälpa. Jag är omtänksam och tänker på alla, jag ser andra personerns glädje och lycka som ett glädjeämne och ett uppfyllt meningen med livet kall för mig. Men nu är det annorlunda. Nu är jag en tjurig trotsig tonåring igen, som drar ner alla i min omgivning i fördärvet.
På veckorna går jag omkring som en zombie. Skäller på alla och trycker ner människor i min familj. Jag förkastar mina vänner då jag aldrig hör av mig till dem. När de hör av sig till mig är jag sur, trött och tjurig. Flera av mina vänner behöver mig mer än någonsin och jag har förvandlats till en robot. Känslolös och iskall.
Men jag har ett jobb, om än tillfälligt. Här nu i arbetslösa Sverige. Tacksamhet Mariell, lär dig nu! Inte kan jag vara en latmask och sova 12 timmar om dagen. Det är inte så livet fungerar, alla måste vi göra något annat än sitta och filosofiera hela dagarna. Vi behöver pengar för att fungera i livet, och pengar får man av att jobba. Så skärp dig, skaffa mer energi och ta vara på dagen. Qibrist kompis. Guldkorn du vet. Fånga dagen.
Det känns tungt att inse sanningen ibland. Men då är det dags att göra något åt den. Ska iväg och träna idag, det är en bra början.
(Tack för alla vackra kommentarer och fina ord.)
Villkorslös kärlek
I lördagsmorse när jag vaknade var jag förälskad. Jag har aldrig varit så kär och så lycklig efter en dröm någonsin förut. En dröm alltså, något som mitt undermedvetna bearbetar och skickar vidare. Drömmen påverkade mig att gå och le hela dagen. Drömmen gjorde mig lycklig. Mitt undermedvetna gjorde mig lycklig. En kort parantes kan vara den yttre aspekt att det just var lördagsmorron och att jag inte behövde gå upp klockan 05.15, vilket jag nuförtiden gör på veckodagarna. Så jag var utvilad och utsövd när jag vaknade, vilket då kunde ha bidragit till glädjen och lyckan.
Dock vill jag tro annorlunda. Jag drömde att jag var kär, jag drömde att jag blev kär. Kärleken var helt fantastisk. Helt blind och villkorslös. Kärleken var stark, magisk på något sätt. Det vackra var att kärleken var blind bokstavligen. Den mannen som i drömmen stod vid min sida var blind. Det var magiskt i sig. Uppleva ett sätt att se med hela kroppen. Jag vet inte hur drömmen kom till eller vad den betydde. Men kärleken var blind och så djup att jag fortfarande kunde ta på den när jag vaknade.
Jag såg inget ansikte, men jag tolkar mina drömmar. Har lärt mig att ansikten och personer i drömmar har sekundär betydelse, att det är känslor och upplevelser som räknas. Nog upplevde jag och jag kände massor. Jag kommer en vacker dag slås blind av kärlek och oavsett de hinder som kan stå emellan så kommer kärleken ta sig fram och byggas stark. Kärleken är blind och övervinner allt.
Ett sätt att använda andra sinnen starkare. Ett sätt att bli medveten om hur utseendefixerad världen är kanske. Ett sätt att bli tacksam över det lilla världen erbjuder mig. Ett sätt att bli medveten om hur beroende vi är av att se. Jag upplevde mig själv förblindad i korta stunder av drömmen. Jag såg med mina fingertoppar. Fingertoppar som upptäckte världen och upptäckte hud, kände puls, kände andetag, kände värme. Känseln av fingertoppar och hud fick mig att rysa i drömmen. Det var så verkligt, jag kommer ihåg känslan nu två dagar senare. Jag vaknade lycklig, yr, skrattande och kär. Jag vaknade med en ny medvetenhet. Livet är vackert. Livet är vackert oavsett svårigheter. En positiv inställning ger längre liv, en positiv inställning ger lycka. Fånga dagen och lev för var sekund. Var tacksam. Att tolka drömmar är fantastisk.
Att jag sedan träffade en kille på lördagskvällen hör inte hit. En kille som jag från och till känt en lätt dragning till sedan första gången jag såg honom någon gång förra hösten. En kille som egentligen är helt fel. Men det hör inte hit. Det var bara ödets sätt att spela mig ett spratt.
Lite privat och lite fel att skriva såhär kanske. Lite vågat. Lite ställa mig naken. Men jag jobbar ju på det här med att vara självständig, jag jobbar med min felfria självkänsla. Jag tror på mig själv och jag är bäst i världen.
Nu provade vi det där med extrem efterfest även på land. Fram till sex-halv sju. Sing-star. - Hon har ett sätt som får alla män att tro de är i himmelen......
Dock vill jag tro annorlunda. Jag drömde att jag var kär, jag drömde att jag blev kär. Kärleken var helt fantastisk. Helt blind och villkorslös. Kärleken var stark, magisk på något sätt. Det vackra var att kärleken var blind bokstavligen. Den mannen som i drömmen stod vid min sida var blind. Det var magiskt i sig. Uppleva ett sätt att se med hela kroppen. Jag vet inte hur drömmen kom till eller vad den betydde. Men kärleken var blind och så djup att jag fortfarande kunde ta på den när jag vaknade.
Jag såg inget ansikte, men jag tolkar mina drömmar. Har lärt mig att ansikten och personer i drömmar har sekundär betydelse, att det är känslor och upplevelser som räknas. Nog upplevde jag och jag kände massor. Jag kommer en vacker dag slås blind av kärlek och oavsett de hinder som kan stå emellan så kommer kärleken ta sig fram och byggas stark. Kärleken är blind och övervinner allt.
Ett sätt att använda andra sinnen starkare. Ett sätt att bli medveten om hur utseendefixerad världen är kanske. Ett sätt att bli tacksam över det lilla världen erbjuder mig. Ett sätt att bli medveten om hur beroende vi är av att se. Jag upplevde mig själv förblindad i korta stunder av drömmen. Jag såg med mina fingertoppar. Fingertoppar som upptäckte världen och upptäckte hud, kände puls, kände andetag, kände värme. Känseln av fingertoppar och hud fick mig att rysa i drömmen. Det var så verkligt, jag kommer ihåg känslan nu två dagar senare. Jag vaknade lycklig, yr, skrattande och kär. Jag vaknade med en ny medvetenhet. Livet är vackert. Livet är vackert oavsett svårigheter. En positiv inställning ger längre liv, en positiv inställning ger lycka. Fånga dagen och lev för var sekund. Var tacksam. Att tolka drömmar är fantastisk.
Att jag sedan träffade en kille på lördagskvällen hör inte hit. En kille som jag från och till känt en lätt dragning till sedan första gången jag såg honom någon gång förra hösten. En kille som egentligen är helt fel. Men det hör inte hit. Det var bara ödets sätt att spela mig ett spratt.
Lite privat och lite fel att skriva såhär kanske. Lite vågat. Lite ställa mig naken. Men jag jobbar ju på det här med att vara självständig, jag jobbar med min felfria självkänsla. Jag tror på mig själv och jag är bäst i världen.
Nu provade vi det där med extrem efterfest även på land. Fram till sex-halv sju. Sing-star. - Hon har ett sätt som får alla män att tro de är i himmelen......
Solsken
Väldigt annorlunda och inspirationslöst inlägg det här. Men ibland så är jag ju sån här. Bloggar på liknande sätt som alla andra bloggare. Skriver om dagliga bestyr.
Det blev lite deprimerat härom dagen. Så här kommer andra korta ord. Jag har repat mig. Jag vet att jag inte kan gå omkring och gråta, jag vet att jag själv inte kan göra så mycket åt den orättvisa världen. Visserligen kan jag göra något, men inte allt. Jag kan inspirera och jag kan påverka andra människor att de ska bli medvetna om deras del av förändringen. Dock så kommer sjukdomar och olyckor alltid hända.
Om jag en dag blir sådär ruskigt rik, kommer jag att skänka till välgörenhet, till forskningen Jag skulle skänka mängder. Jag skulle gå in handligen och ingripa, skulle åka dit till drabbade områden och ta i med bara händerna. Jag skulle volontärarbeta om jag kände att jag hade pengar så jag klarade av mitt eget uppehålle samtidigt.
Solen är åter här. Värmen har kommit tillbaka. Sommaren kom igen. Sensommaren kallar vissa den. Värmeslag, värmebölja. Varma färger, syrsor, gräshoppor. I skogarna börjar svamparna och bären sprida sig, mogna och växa sig stora. Blåbär, lingon pch kantareller. Kantareller är bland det godaste jag vet.
Hemma hos de som tillhör skaran flitiga husmödrar syltas det, saftas det. Plockas svamp. Tar del av skördetiden. I min familj så sår vi en del. Det här året har det blivit bland annat: gurka, tomater, sockerärtor, grönsallad, paprika, olika sorters gräslök, dill, persilja, mynta, rosmarin, oregano, hallon, jordgubbar, rabarber och vinbär i mängder. Så vi lever ganska mycket på mat från trädgården. Men det är ljuvligt.
Ljuvligt med hemmaodlat. Inom snar framtid kommer jag kanske peta in lite recept här på bloggen. Mina kända röror, jag står för såser, röror och dyl till maten här. Så jag kommer peta upp recept på kalla såser till fisk, till kött, till korv, till tacos, till italienskt, till färskpotatis, till sallader. Mest för att jag tycker det är bra att skriva ner för att minnas själv. Men sedan så får jag alltid massa credd för dem när jag bjuder på dem. Det där med husmor passar in lite på mig.
Jag gillar matlagning. Sitt inte inne när solen lyser.
Det blev lite deprimerat härom dagen. Så här kommer andra korta ord. Jag har repat mig. Jag vet att jag inte kan gå omkring och gråta, jag vet att jag själv inte kan göra så mycket åt den orättvisa världen. Visserligen kan jag göra något, men inte allt. Jag kan inspirera och jag kan påverka andra människor att de ska bli medvetna om deras del av förändringen. Dock så kommer sjukdomar och olyckor alltid hända.
Om jag en dag blir sådär ruskigt rik, kommer jag att skänka till välgörenhet, till forskningen Jag skulle skänka mängder. Jag skulle gå in handligen och ingripa, skulle åka dit till drabbade områden och ta i med bara händerna. Jag skulle volontärarbeta om jag kände att jag hade pengar så jag klarade av mitt eget uppehålle samtidigt.
Solen är åter här. Värmen har kommit tillbaka. Sommaren kom igen. Sensommaren kallar vissa den. Värmeslag, värmebölja. Varma färger, syrsor, gräshoppor. I skogarna börjar svamparna och bären sprida sig, mogna och växa sig stora. Blåbär, lingon pch kantareller. Kantareller är bland det godaste jag vet.
Hemma hos de som tillhör skaran flitiga husmödrar syltas det, saftas det. Plockas svamp. Tar del av skördetiden. I min familj så sår vi en del. Det här året har det blivit bland annat: gurka, tomater, sockerärtor, grönsallad, paprika, olika sorters gräslök, dill, persilja, mynta, rosmarin, oregano, hallon, jordgubbar, rabarber och vinbär i mängder. Så vi lever ganska mycket på mat från trädgården. Men det är ljuvligt.
Ljuvligt med hemmaodlat. Inom snar framtid kommer jag kanske peta in lite recept här på bloggen. Mina kända röror, jag står för såser, röror och dyl till maten här. Så jag kommer peta upp recept på kalla såser till fisk, till kött, till korv, till tacos, till italienskt, till färskpotatis, till sallader. Mest för att jag tycker det är bra att skriva ner för att minnas själv. Men sedan så får jag alltid massa credd för dem när jag bjuder på dem. Det där med husmor passar in lite på mig.
Jag gillar matlagning. Sitt inte inne när solen lyser.
Solnedgång och den orättvisa världen
Fånga dagen. Som just nu. Tittar ut genom fönstret och ser att solen precis har gått ner och lagt sig bakom berget. Himmelen skimmrar i ljusrosa, vitt, gult och övergår i ljusblått, klarare blå och mörkblått. Guldkorn just nu, i min lilla värld här vid datorn.
Snart ska jag ta mig neråt, tappa upp ett bad med varmt vatten. Toppa vattnet med lite avslappnande oljor. Koppla av, sluta ögonen, försvinna bort en stund. Innan jag tar mig vidare till sängen. Bäddar ner mig, drar ner ögonmasken och försvinner djupare in i dimman. Guldkorn då i min dunrika värld med dubbelsäng, stort täcke och sju miljoner kuddar.
De finns där hela tiden, guldkornen. Titta dig omrking, luta dig tillbaka och andas.
Men ibland kommer verkligheten ikapp, verkligheten om den orättvisa världen vi lever i. En gammal arbetskamrat till mig gav upp kampen mot hennes sjukdom igår. Du med din vackra silverfläta. Alltid ett leende på läpparna, och alltid vänlig. Aldrig ett ont ord om någon. Hjälpte alltid oss andra när vi var nya och kände oss vilsna. Du vackra själ, må du vila i frid och jag önskar att dina anhöriga finner styrka.
I grannkommunen här så dog ett litet barn för någon dag sedan. En 3-årig pojke. Pojkens mamma backade skåpbilen för att komma närmare sin sambo som behövde hjälp då han är rullstolsburen, och där var pojken. Det är bara så fel. Må du vila i frid, och jag önskar otrolig styrka och mod åt dina anhöriga. Mod att våga sörja och klara av att komma vidare. Världen är bra orättvis. Förbannat orättvis även i vackra Sverige, så arg och lessen så det är obeskrivbart. Allt händer inte för en orsak. Ibland slås min vackra verklighet i spillror.
Jag såg filmen Benjamin Buttons otroliga liv härom dagen. Fantastiskt bra film, som jag verkligen tycker väldigt mycket om. Se den om du inte gjort det. FIlmen påminner lite om Forrest Gump och är bra på liknande sätt som den är bra. I filmen får vi lära känna Benjamin och hur han lär sig livet. Han stöter på sorg. Och får en förklaring till döden.
Vi måste förlora de vi älskar för att veta hur mycket de verkligen betyder för oss.
Men jag har svårt att hålla med. Visst sorg finns för att vi ska uppskatta glädje. Men varför drabbas så många människor av så mycket olycka och sorg? Varför drabbas vissa av svårigheter hela livet igenom?.
Jag kan inte acceptera barns död. Vi människor är funtade på det sättet att vi ska klara av att överleva när våra äldre försvinner från oss. Det är tufft, otroligt tufft, svår tid med mycket sorg, saknad och minnen. Men det är så livet har sin naturliga gång. Men när barn rycks ifrån oss. Så är inte livet tänkt att det ska funka. Du ska inte behöva överleva dina egna barn.
Då är det här Sverige. What about resten av världen. Svält, våld, sjukdomar. Barn. Där i resten av världen är det samma sol. Samma sol som jag såg ge ner här, härifrån mitt fönster vid min dator.Jag mår illa på orättvisan. Jag gråter.
Snart ska jag ta mig neråt, tappa upp ett bad med varmt vatten. Toppa vattnet med lite avslappnande oljor. Koppla av, sluta ögonen, försvinna bort en stund. Innan jag tar mig vidare till sängen. Bäddar ner mig, drar ner ögonmasken och försvinner djupare in i dimman. Guldkorn då i min dunrika värld med dubbelsäng, stort täcke och sju miljoner kuddar.
De finns där hela tiden, guldkornen. Titta dig omrking, luta dig tillbaka och andas.
Men ibland kommer verkligheten ikapp, verkligheten om den orättvisa världen vi lever i. En gammal arbetskamrat till mig gav upp kampen mot hennes sjukdom igår. Du med din vackra silverfläta. Alltid ett leende på läpparna, och alltid vänlig. Aldrig ett ont ord om någon. Hjälpte alltid oss andra när vi var nya och kände oss vilsna. Du vackra själ, må du vila i frid och jag önskar att dina anhöriga finner styrka.
I grannkommunen här så dog ett litet barn för någon dag sedan. En 3-årig pojke. Pojkens mamma backade skåpbilen för att komma närmare sin sambo som behövde hjälp då han är rullstolsburen, och där var pojken. Det är bara så fel. Må du vila i frid, och jag önskar otrolig styrka och mod åt dina anhöriga. Mod att våga sörja och klara av att komma vidare. Världen är bra orättvis. Förbannat orättvis även i vackra Sverige, så arg och lessen så det är obeskrivbart. Allt händer inte för en orsak. Ibland slås min vackra verklighet i spillror.
Jag såg filmen Benjamin Buttons otroliga liv härom dagen. Fantastiskt bra film, som jag verkligen tycker väldigt mycket om. Se den om du inte gjort det. FIlmen påminner lite om Forrest Gump och är bra på liknande sätt som den är bra. I filmen får vi lära känna Benjamin och hur han lär sig livet. Han stöter på sorg. Och får en förklaring till döden.
Vi måste förlora de vi älskar för att veta hur mycket de verkligen betyder för oss.
Men jag har svårt att hålla med. Visst sorg finns för att vi ska uppskatta glädje. Men varför drabbas så många människor av så mycket olycka och sorg? Varför drabbas vissa av svårigheter hela livet igenom?.
Jag kan inte acceptera barns död. Vi människor är funtade på det sättet att vi ska klara av att överleva när våra äldre försvinner från oss. Det är tufft, otroligt tufft, svår tid med mycket sorg, saknad och minnen. Men det är så livet har sin naturliga gång. Men när barn rycks ifrån oss. Så är inte livet tänkt att det ska funka. Du ska inte behöva överleva dina egna barn.
Då är det här Sverige. What about resten av världen. Svält, våld, sjukdomar. Barn. Där i resten av världen är det samma sol. Samma sol som jag såg ge ner här, härifrån mitt fönster vid min dator.Jag mår illa på orättvisan. Jag gråter.
Kort weekstart
Jag lever semesterliv. Har varit på miniweekend i början av veckan nu, (en weekstart). Det har blivit Liseberg med några vänner och sedan blev det Halmstad med min utökade familj.
Halmstad var jättevackert. Trots dåligt väder så var det underbart. Jag fick jag träffa min Karin! Så fantastiskt vacker lägenhet mitt inne i Halmstad centrum (1 minut från harrys och ströget). Stor fräsch, rymlig och två balkonger. Jag saknar Karin så det var jättevackert att träffa dig. Vill besöka dig mer snart. Annars blev det restauranger, lite Tylösand, lite shopping, det blev lite drinkar och det blev hotell. Underbart med min utökade familj, min släkt har en fantastiskt vacker relation till varandra, och mina kusiner på mammas sida är som syskon till mig och min moster är en extra modersgestalt. Min Emma och min Josefin, är de av dem som också finns här i bloggvärlden.
Nu är jag hemma på time out, ska jobba en dag. Sedan drar jag och en kompis på lite kryssning. Det böljande blå och våra comprades bland sjömännen lockar oss ombord åter igen. Hoppas på solen då barerna och poolen på deck lockar lite smått. Bloggen har lite semester med. Uppdaterar inte lika ofta, och hinner inte läsa och kommentera era andras i samma utsträckning. Jag återkommer slutet av veckan eller början nästa vecka. Tills dess njut av livet, fånga dagen och andas in den friska luften.
Find you contemporary reason to be.
Halmstad var jättevackert. Trots dåligt väder så var det underbart. Jag fick jag träffa min Karin! Så fantastiskt vacker lägenhet mitt inne i Halmstad centrum (1 minut från harrys och ströget). Stor fräsch, rymlig och två balkonger. Jag saknar Karin så det var jättevackert att träffa dig. Vill besöka dig mer snart. Annars blev det restauranger, lite Tylösand, lite shopping, det blev lite drinkar och det blev hotell. Underbart med min utökade familj, min släkt har en fantastiskt vacker relation till varandra, och mina kusiner på mammas sida är som syskon till mig och min moster är en extra modersgestalt. Min Emma och min Josefin, är de av dem som också finns här i bloggvärlden.
Nu är jag hemma på time out, ska jobba en dag. Sedan drar jag och en kompis på lite kryssning. Det böljande blå och våra comprades bland sjömännen lockar oss ombord åter igen. Hoppas på solen då barerna och poolen på deck lockar lite smått. Bloggen har lite semester med. Uppdaterar inte lika ofta, och hinner inte läsa och kommentera era andras i samma utsträckning. Jag återkommer slutet av veckan eller början nästa vecka. Tills dess njut av livet, fånga dagen och andas in den friska luften.
Find you contemporary reason to be.